Erling

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev här. Ni vet säkert varför om ni läser inlägget under detta.
Eftersom detta är en mer personlig blogg kan jag väl uppdatera de två läsare som läser den här bloggen vad som pågår.

Jag är inne på sista halvåret på min utbildning i Falun. Utbildningen var fram tills detta halvår riktigt rolig och intressant, men på grund av Högskolan Dalarnas brist på intressanta och relevanta kurser så blir mina frivalsutbildning väldigt torr och tråkig. Känns väldigt tungt just nu, men hoppas på att ta mig igenom detta ändå.

Utöver det är fritiden ungefär likadan som den varit på sista tiden. Hänger med mina kompisar i Söderhamn och Falun, umgås med min flickvän, hälsar på familjen med jämna mellanrum, spelar tv-spel. Det var ungefär allt.

Till sommaren blir man arbetslös också, och som jag känner nu tar jag första bästa jobb bara för att få någon slags inkomst. Har verkligen inte lust eller tid att vara kräsen.

Det kanske är dags att börja skriva här igen? Eller vad tycker ni?

First Blood imponerade på mig. Den gav känslan att krig förstör människor, även människorna bakom vapnen och inte bara framför. Rambo var sårbar, känslosam och vilsen. Den filmen kommer alltid kännas speciell.

Nummer två i serien, Rambo: First Blood Part II utspelar sig i Vietnam. John Rambo har blivit satt i fängelse efter första filmens incidenter och får en chans att slippa undan fängelsestraffet om han utför ett uppdrag åt sin överste. Rambo går motvilligt med på erbjudandet och sänds till en bas i Vietnam. Hans uppdrag blir att fotografera byar där Amerikanska krigsfångar hålls. Sedan återvända med bilderna för att ett större förband ska rycka in och rädda dessa. Men saker går inte som planerat och Rambo blir tvingad att rädda fångarna själv. Det utlöser ett blodbad.

Filmen är helt klart bra! Inte samma djup som First Blood men helt klart mer action! Det blir villkorslöst slaktande av soldater och härliga eldstrider. Den action törstige lär inte gå besviken ur denna upplevelse, men om du suktar efter att få samma känslosamma film som First Blood hittar du inte samma djup här. Här är det action non-stop. På gott och ont.

Nästa inlägg handlar om Rambo III: First Blood Part III

Jag såg nyss den första filmen i Rambo-serien, Rambo: First Blood. För de som inte sett den kan jag gå igenom handlingen kortfattat.

John Rambo är en veteran ifrån Vietnamkriget och i brist på familj söker han upp gamla vänner ifrån krigstiden. Rättare sagt den enda överlevande, som senare visar sig vara död på grund av cancer. Vilsen och förvirrad söker sig Rambo till den närliggande byhålan. Där möts han av en fientlig sheriff som inget hellre vill än att få Rambo ur staden. Rambo försöker fredligt återvända till staden för ett mål mat, vilket resulterar i att sheriffen arresterar Rambo. Väl på stationen misshandlas Rambo och efter ett tag får han nog och flyr ut i vildmarken. Den envise sheriffen vill inget hellre än att få fast Rambo, vilket inte är en lätt uppgift. Det hela urartar i ett mindre krig, Rambo mot polis och nationalgardet.

Hur det slutar kanske jag ska bespara er läsare, om ni nu ska se filmen i framtiden eller har glömt hur den slutar och vill uppleva den igen.

Jag tycker filmen är bra på det den gör: levererar härliga actionscener blandat med några fridfulla montage i början. Sylvester Stallone som spelar John Rambo har inte många repliker under filmen utan ger mest ifrån sig högljudda skrik och några fåtal meningar. Inget som man stör sig på i en actionfilm med fokus på strider och explosioner. Filmen som har några år på nacken levererar än idag, trots brusiga ljudeffekter och lite kornig bild. Det är bara charmigt enligt mig.

Näst på tur står Rambo II: First Blood Part II.

Jag har bestämt mig för att börja se mer film. Jag har under de senaste åren köpt väldigt mycket billiga DVD-filmer (tre för 99 kr någon?), men av någon konstig anledning ser jag sällan på dem. Det är alltid andra aktiviteter som lockar mig, men nu har jag bestämt mig för att ändra på det.

Tänkte ta itu med Rambo-serien. Såg den fjärde filmen som endast heter "Rambo". Fick blodad tand och tänkte tillbaka på "First Blood" som jag sett en gång för väldigt länge sedan. Tror inte jag sett nummer två och tre, jag har inget minne av det i alla fall. Nu ska jag se allihop i kronologisk ordning och verkligen njuta av härlig vilkorslös action.

Så idag ska jag börja att se First Blood. Stay tuned om ni är intresserad av mina intryck av filmen.
Dessa intryck kommer inom kort här på bloggen!

Idag skulle jag, min flickvän och två kompisar åka till en tredje kompis för att se på film, äta onyttigt och bara ha roligt.
Vi bestämde ingen tid utan bara under kvällen. Så vi åkte runt klockan sex och till vår stora förvåning fanns ingen hemma.
Vi väntade i 40 minuter. Vi ringde till hans mobiltelefon, hemtelefon. Knackade, ringde och bankade på dörren. Inget svar.

Hans granne kom ut och hjälpte oss få kontakt. Med snöbollar på fönstret och ännu mer bankningar. Ingen kontakt.

Vi bestämmer oss för att ringa hans mor som har nyckel till lägenheten. Fruktar det värsta och hoppas det  bästa. Genomsöker lägenheten. Men ingen kompis någonstans. Hans granne ringde snällt runt till alla kompisar och bekanta till den försvunne. Ingen har sett honom.

Sedan halvvägs hem får jag ett sms: "Hej sparkade fotboll"

Var med min lillebror och flickvännen till den lokala pulkabacken. Målet var att köra slut på lillebror så han slutar att vara hyperaktiv mitt i natten. När vi var där och åkte väcktes många fina minnen av pulkastunder. Kommer ihåg en vinter 2002-2003 när jag och några av mina kompisar åkte pulka varje dag i några timmar. Oavsett klockslag. Sen kom man hem och var helt slutkörd och spenderade resten av dagen framför tv-spel eller någon annan rolig aktivitet.

Den här gången var det inte lika roligt. Visst man kommer upp i några kilometer i timmen. Det är roligt den första gången när man ser lillebrors reaktioner, sedan inte lika roligt. Han fick i alla fall träffa kamrater ifrån dagis och umgås, och man minns själv hur elak man var som barn. Och snål. "Nej du får inte låna pulkan", "Nu är det min tur", "Flytta dig". Men det var mest skratt och skrik, glada skrik alltså.

På hemvägen kom ett av de bästa citaten ifrån lillebror någonsin.

"När man kommer hem efter att ha varit ute och tar av sig kläderna, är det som att öppna ett paket"

Igår vad jag med min flickvän och delar av hennes familj till Sveriges näst största stad. Göteborg. Väldigt trevlig stad måste jag säga. Vacker arkitektur och framförallt spårvagnar som är myglarens väg till fortskaffningsmedel. Bara att sätta sig och åka dit man vill, ingen hindrar dig. Vi hade länet runt-biljet men var det någon som kollade den på någon av resorna? Nej verkligen inte.

Hursomhelst, roligt att gå i affärer och kika, särskilt affärer man inte här i närheten av hemmet. Men jag tröttnar efter tre butiker och förstår inte hur personer kan leva i storstäder. Folkmassor charmar inte mig, det minsta. Det slutade med att vi armbågade oss igenom folk motströms för att komma till de affärer vi ville se. Hur roligt är det på en skala?

Men i överlag är det trevligt med fina storstäder, men folkmassor är inte alls lika trevligt. Mitt sug att se New York försvann nästan. Visst vill man se sevärdheterna, men inte trängas med några tusen andra personer per gata. Då tar jag hellre en flygtur i en privat helikopter och ser staden från ovan. Inte för att det kommer hända, men man får väl drömma?

Att vara slö är väldigt jobbigt. Du lägger dig dagen före med förväntningar på morgondagen och vad du ska göra. Jag gick och lade mig och tänkte vara riktigt produktiv efter en natt med god sömn. Vad händer då?

Vaknar upp, får hjärnsläpp på skoluppgiften i fråga och vet verkligen inte vad jag ska skriva om. Spenderar hela förmiddagen med att stirra ut genom fönstret och försöka få insperation till mitt arbete. Inget händer! Frustrationen är ett faktum.

Tillslut får jag en idé, tack och lov. Nu återstår det bara att genomföra den.

Lättare sagt än gjort.

Om ni som jag rör er i snabbköp, stormarknader eller shoppingscenter måste ni ha sett fenomenet "3 för 99". Det rör sig alltså inte om underkläder eller toapapper. Utan filmer.

Jag är vanligtvis hyfsat ekonomisk. Brukar motstå dyra köp för att se om priset sjunker i framtiden. Trots min motståndskraft av köp är jag väldigt svag för filmer som säljs för två eller tre för 99 kr. Det är alltid man stirrar på dessa hyllor, lådor och ställ och ser en film man gillar och plockar på sig den. Läser på prislappen "3 för 99".

"Jamen då måste jag ju hitta två filmer till". Jag inbillar mig att mitt köp var ekonomiskt. Fast egentligen spenderar jag bara mer pengar på två filmer utöver den jag ville ha ifrån början. De som ofta följer med utöver huvudfilmen är skitfilmer. Något man sett för väldigt länge sedan och inbillar sig att den filmen var så väldigt bra sist man såg den. Så är ofta inte fallet.

Visst ibland kan man fynda, alla tre Jurassic Park filmerna för 99 kr, eller Gudfadern-filmerna för samma pris. Det är fynd. Men när man plockar på sig någon gammal 80-tals rulle med Ahnold eller Stallone, är det ofta inte lika mycket av ett fynd.

Hur är er relation till "3 för 99" ? Köper ni fler filmer bara för att ni får dem billigare? Eller bergränsar ni er endast till en bra film, istället för en bra och två sämre? Berätta!

Igår när jag gick hem ifrån radioinspelningen blåste extremt mycket. Jag öppnar dörren till mitt hyreshus och den blåser naturligt vis upp så pass mycket att svängdörren inte fungerar. Jag går ut igen för att försöka stänga den, nedanför mig på marken ser jag ett par bilnycklar. Jag ser direkt vilken bil det tillhör (inte många studenter som har bil).

Frågan som följer är ju självklart, hur ska jag få reda på vem nycklarna tillhör? Gick fram till bilen för kanske se något som kunde identifiera personen. Ingenting. Tyckte det var onödigt att gå till polisen när jag vet att personen bor i huset. Kom på att jag kunde sms'a Vägverket och bifoga registreringsnummret på bilen, för att få ett namn. Oturligt nog hade jag inte Vägverkets nummer. Så det blev det primitiva metoden.

Sätta upp lappar.

Jag satte små post-it lappar vid alla tänkbara utgångar och hissar, i hopp om att ägaren ser dem.
Satt lite smått på helspänn och väntade kvällen igenom för att höra ifall det knackade på dörren. Inget.

Nyligen knackade det, och där stod en glad ung man med tydligt ursprung ifrån Göteborg (ingen kan missta den dialekten, dessutom var bilen köpt i Göteborg). Han var evigt tacksam och hade inte märkt att han saknade dem förens tidigt idag när hans flickvän frågade efter nycklarna.

Dagens goda gärning!

Jag minns en gång när jag satt på bussen påväg till mitt gymnasie. Trött och eländig satt jag där och stirrade ut genom bussfönstret. Jag märker att en äldre man sitter framför mig med ett enormt paket som tar upp ena sätet. Det prasslar väldigt mycket ifrån sätet framför mig. Jag sitter där och bara stirrar. Tills jag hör en röst.

"Vill du läsa?"

Jag märker att den äldre mannen framför mig har pressat sitt huvud genom de två sätena framför mig. Han ser på mig med ett uppspelt ansiktsuttryck och håller fram en Bamsetidning. Ja ni läste rätt, gubben frågar ifall jag vill läsa hans Bamsetidning. Chockad som jag är tackar jag trevligt nej och ler.

"Okej, då lägger jag den här ifall någon annan vill läsa"

Han lägger Bamsetidningen bredvid mig i hopp om att någon ska tänka "Fasen vad sugen jag är på att läsa Bamse, hoppsan där ligger en tidning!"
Jag försöker hålla mig för skratt. Det lyckas tills jag kliver av bussen.

Ja det var ett komiskt ögonblick i mitt liv.

Jag har märkt på senare dagar att det är skillnad mellan Coca Cola och Coca Cola. Det är alltmer sällan jag stöter på en Cola som smakar som den förra. Ännu mer sällan att jag dricker en Cola som verkligen smakar gott.

Coca Cola på burk har en tendens att vara så jäkla blaskig. Ibland smakar den inte mer än kolsyrat vatten. Det är 50/50 om man får en Cola på burk som faktiskt är god.

1,5 och två liters flaskorna är bättre. Mer stabil i smaken och inte alls samma chansning. Tråkigt bara att kolsyran försvinner innan själva drycken gör det. Visst finns det folk som gillar avslagen Cola, hade en kompis när jag var liten som alltid skakade sin Cola för att bli av med kolsyran. Men för mig är det inte ett alternativ.

Sedan finns det ett lite lyxigare och dyrare alternativ, som smakar bra mycket bättre än de ovan.

Coca Cola på glasflaska. Alltid stabil i smaken. Har köpt flera flaskor nu och alla smakar lika gott. Bra sötma, perfekt kolsyra. Priset skilljer sig inte allt för mycket ifrån burk-varianten. Du kan få en flaska på 33 cl för 7-8 kr. Eller köpa ett sexpack med 25 cl flaskor. Vilket som är de alltid stabila i smaken och lätt att kyla tack vare glasflaskan.

Sen tänker jag inte ta upp koncentratcolan som finns på snabbmatsrestauranger och liknande. Den är då verkligen inte stabil.

Jag har nu kopplat upp min spelkonsol till internet. Det är roligt att hitta motståndare ifrån hela världen som man kan samtala och argumentera med. Det största skräckexemplet på hur dumma vissa amerikaner är fick jag häromdagen.

Amerikanen - Hi, whats up?
Jag - Playing Halo 3, like you.
Amerikanen - Allright.
Amerikanen - You have a weird accent, where are you from?
Jag - I'm from Sweden.
Amerikanen - Oh...
Amerikanen - So... are you in Switzerland right now or in America?
Jag - I'm not from Switzerland, i'm from SWEDEN. And I am in Sweden right now.
Amerikanen - Okay, I didn't know that you have Xbox'es in Sweden.
Jag - *suckar*

Så vad kan vi dra för slutsatser? Amerikanerna är till stor del väldigt insnöade. Allt som betyder något är deras eget land, och vad som händer i det.

Ett annat klockrent exempel som också hände över internet när jag spelade. Det var jag och en kompis som spelade Halo 3 igen. Båda svenskar.

Vi började prata med varandra på vårat kära modersmål.

Några sekunder efteråt skriker några amerikaner i mun på varandra.

"STOP SPEAKING MEXICAN!"

I rest my case...

Igår var jag nere vid Faluns tågstation för att köpa biljetter. Jag möts av en ovanlig syn, det är kö. Faluns tågstation är inte en stor sådan, och det är inte särskilt många som brukar komma samtidigt, oftast kan det vara en person framför mig, men sällan mer.

Nu sitter det två personer på stolarna och väntar. Det konstiga är att de fnissar och gör misslyckade försök att kväva skratt.
Självklart blir jag fundersam. När jag suttit och väntat ett tag förstår jag vad som står på.

En tant framme vid kassan som utför något slags ärende. Eftersom förstår jag varför personerna bredvid mig skrattar, tanten i fråga ska inte beställa biljett, hon ska bara kolla vad de kostar och om de finns tillgängliga. Hon vet inte ens om hon ska resa, det beror på hennes väninna som ska komma senare. Sedan börjar hon berätta för kassörskan om vad hon ska göra juletider och hur tågen går då. Hon frågar efter en tågtabell, samtidigt som hon fortsätter att prata på om vad hon ska göra, när hennes vännina kommer osv.

Personerna bredvid mig, som är två yngre män sitter med ansiktet i händerna och bara skakar av skratt.
Tanten forstätter förvirrat prata på om allt, samtidigt som hon går ut ur butiken.

Tro nu inte att jag hackar på gamla tanker som börjar bli dementa och gaggiga. Nejdå, den här tanten visste precis vad hon höll på med. Helt klar i huvudet, hon hade nog bara för mycket att säga.

Sen när det var min tur så började kassörskan berätta att hon trodde hon var med i dolda kameran eller något. Hon var helt chockad.

Mitt råd till den tanten är att skriva en bok.
Den skulle bli riktigt tjock.

Nu har jag återvänt till den kära studentorten Falun för att fortsätta mina studier. Det blir tre kurser detta halvår, Kulturjournalism: Att skriva kritik, Svenska text och tal och Praktisk retorik. Dessa kurser har jag valt själv och tillhör inget kurspaket som samtliga förra årets kurser gjorde. Man kan säga att detta blir mitt "fria val-år".

Det var med blandade känslor jag återvände till min kära etta på kaserngården. Såklart förväntningar inför detta halvår och att jag får lite tid för mig själv. Det tråkiga är alla vänner och familj jag åker ifrån, känns trist att vara ensam här i min lägenhet. Men det är som med mycket andra svårigheter i livet, man vänjer sig.

När jag och min mamma var i slutskedet av inflyttningen, packade vi upp två kartonger med Ikea möbler. Det är något speciellt med dessa möbler, enkla att sätta ihop, men väldigt förvirrande instruktioner i vissa fall. Det är som att vara barn på nytt och bygga med Lego, fast några gånger större och svårare. Men möblerna blev ihopsatta och kompliterar min lägenhets övriga möbler bra.

Imorgon början verkligheten igen, två kurser startar och med det accelererar hjärnan ifrån sommarlovets slöa lågvarv, till höstens studerande högvarv. Detta medför såklart lite stress, men är även väldigt stimulerande. Så denna dag har kantats av diverse ärenden som hör skolstarten till.

Nu är jag redo att påbörja ännu en termin.

Hur känner ni andra som studerar/arbetar när verkligheten kommer tillbaka efter lovet/semestern?

Välkommen till en episk resa genom retroromantik, djupa tankar och funderingar och fantasier.

Välkommen till en ny värld av upptäckter, uppenbarelser, och frälsning.

Välkommen till en helt vanlig blogg.