Ett smakprov på min novell 3

Ja här kommer sista delen av det jag skrivit färdigt på min novell, mer material kommer förmodligen läggas upp när jag skrivit det. Jag ville mest ha lite kritik på den här första delen, så jag vet vilka ändringar jag ska föra med mig när jag skriver resten av novellen. Och kom ihåg, jag är inte profesionell, jag skriver BARA för att det är roligt att ge utlopp för mina fantasier. Men jag är väldigt tacksam för den kritik jag fått, positiv som negativ. Så här kommer tredje delen!
 -----
"STADEN"

Huvudgatan är blank av den tidigare regnskuren och de fallna höstlöven ligger som en kladdig massa emot väggar och i rännstenen, även de glimmar av fukt. Jag hör hur ån mullrar vid andra sidan av vägen och kråkor som kraxar i träden. Förvånansvärt ser jag ingen på gatan, inte en själ. Bara löv, skräp och några välta möbler ifrån en uteservering. Hur kan en sådan livlig stad blivit så övergiven på bara fem år?

Vinden för med sig ett vidrigt skrik, jag försöker få en uppfattning om vart det kommer ifrån men misslyckas. Skriket hörs igen, den här gången närmre. Jag kommer runt ett hörn och ser hur en dörr till en hälsobutik slitits upp och hör hur glas krossas och ännu ett skrik. En kvinnoröst. Nyfikenheten och den förbannade magkänslan för mig till dörröppningen, där ligger en kvinna och försöker streta emot medan en storväxt man med nylonstrumpa på huvudet gör ett försök att strypa henne. Mannen bär en trasig skinnjacka och ett par smutsiga urtvättade jeans, till min förvåning har han inga skor på sina fötter.

 Rädslan tar över och det enda jag är kapabel till är att ställa mig som klistrat till tegelväggen utanför och lyssna på skriken. Plötsligt får jag hoppet uppe igen, en bil svänger in på gatan och jag kan genast se att det är en polisbil. Hoppet tänds och jag känner en enorm lättnad. Jag går tillbaka samma väg jag kom för att inte störa polismännen i deras arbete. Tryggheten växer då jag vet att de uniformsbeklädda männen finns i närheten. Staden är tydligen inte så illa däran ändå. Jag hinner gå 25 steg innan jag hör två pistolskott. Rädslan kommer krypande och hjärtat slår dubbla takten.

 -----

Så, verkar novellen lovande? Något jag ska tänka på när jag skriver resten av den? Stay tuned för mer delar av denna novell, och även en annan rysare jag skriver på!

Ett smakprov på min novell 2

Här kommer andra delen på min novell. Har ni missat den föregående delen så finns den såklart i min blogg. Hoppas ni gillar den och lika som förut så är konstruktiv kritik välkommen!
 -----

"STADEN" När bussen äntligen stannar känner jag mig lite illa till mods, men kliver av hastigt för att undvika en obekväm konversation med chauffören. När jag tar mitt första steg utanför känner jag hur höstens kalla vind tar tag i mig och får mig att stanna upp se mig omkring. Det kvävande höstmörkret gör det svårt att se om så mycket förändras sedan fem år tillbaka. Jag bestämmer mig för att ta en promenad längs med huvudgatan och se om det skett någon förändring i stadens centrum.

 Jag hinner inte långt innan en man på andra sidan gatan börjar ropa åt mig, jag kan inte riktigt urskilja orden men han verkar varna mig för något, vinden ökar makabert och jag ger upp mina försök att höra vad mannen säger. Säkert någon alkolist som undrar om jag har sprit på mig. Jag ser hur han börjar diskutera med sina bekanta utanför den förfallna kebabrestaurangen, de värmer sina händer vid ett brinnande oljefat och ser riktigt slitna ut. Jag börjar tro att de pratar om mig, eftersom de sneglar på mig emellanåt. Jag struntar i dem och fortsätter min färd emot centrum.

 -----

Sådär, andra delen. Säg gärna vad ni tycker!


Ett smakprov på min novell

Ja kära läsare, jag har nu under en tid skrivit på en novell. Syftet är bara att jag gillar att skriva och ge utlopp för mina fantasier. Har fått insperation ifrån många källor under en tid och skrev ner lite av en inledning. Jag skrev detta för cirka ett år sedan, så ha lite överseende. Men jag tar gärna emot kritik, positiv som negativ. Bara den är konstruktiv!

Så, här har ni första delen av min novell. Lägger upp resten eftersom.

-----

"STADEN"

Ibland förstår jag inte mig själv. Jag handlar på ett konstigt sätt, går alltid på min så kallade magkänsla. Just den magkänslan har satt mig i situationer här i livet som kan beskrivas med ett ord, helvete. Mitt liv är ett stort kaos, ingen ordning eller struktur alls. Självmord har varit nära, men när väl stunden var kommen hade jag inte psyke till att göra det. Nu har min förbannade magkänsla satt mig i ännu en väldigt obekväm situation. Nostalgin slog till och jag valde att ta bussen till min gamla hemstad istället för min nuvarande bostadsort. Väldigt dumt beslut måste jag säga.

 Bussen är inte den bästa jag suttit i, lukten påminner om bränd plast, rutten fisk och en gnutta obeskrivligt rutten odör. De flesta sätena är upprivna till skumgummit och klotter täcker nästan hela fönstren. Någonting säger mig att den här bussen har sett sina bästa dagar. Bussen är helt tom, förutom jag och chauffören. Jag ser hur han sneglar på mig igenom backspegeln, hans blick ser väldigt suspekt ut, som om han tror att jag har något annat motiv än uppleva min gamla hemstad igen. Han vet något jag inte vet, och det oroar mig. Jävla magkänsla.

-----

Fortsättning följer...

Så, vad tyckte ni? Överös mig med konstruktiv kritik!


Drömmar

Drömmar är allt konstiga ting. De visar fantasier man inte själv trodde man hade. De tar upp saker man aldrig tänkt på. De visar sidor av en själv man aldrig sett.

Om man kommer kunna manipulera drömmar så man får bestämma själv vad man vill drömma och när, ja då kommer det nog inte finnas en stor marknad för droger inte. Inga bieffekter, det är lätt att ta sig ur ruset och det skadar inte kroppen.

Jag gillar att drömma, det är en sådan magisk känsla.

Förutom när man dör i drömmar, då menar jag inte bara vakna till strax innan man dör, utan när man dör. Det blir svart. Man finns inte längre.

Det har hänt mig två gånger och varje gång när jag vaknat har jag blivit överlycklig över att vara vid liv. Det är en riktigt äcklig känsla, det är bara svart och man funderar på vad som kommer hända. Usch.
Mardrömmar är inte en rolig historia det heller, men där vaknar du ofta upp innan det värsta händer. Mardrömmar har alltid ett speciellt tema i mina drömmar innan de slår till, en känsla som skriker "Nu kommer mardrömmer dra igång närsomhelst, passa dig". Vilket jag hatar. En vacker vanlig dröm kan förstöras på några sekunder när den känslan kommer. Ångesten också.

Men drömmar kan också förgylla ens dag. Det har hänt mig vid flera tillfällen. Man vaknar upp ur en underbar dröm och inget kan förstöra dagen, för att man varit med om något så underbart.

Men som slutsats kan jag säga att drömma, det är något jag gillar.


RSS 2.0