Erling

Jag satt och funderade här om dagen på hur allting som har med skolan att göra var bättre förr. Nu kan jag självklart bara tala för mig själv, men jag känner att lågstadiet, högstadiet och gymnasiet var helt underbart. Om man räknar bort sjävla studierna. Man hade bra relationer med sina klasskamrater, fick nya vänner, hade roliga utflykter. Bra gemenskap helt enkelt.

Nu i högskolan är det inte alls lika. Visst har jag skaffat riktigt underbara kompisar genom högskolan. Men eftersom man inte spenderar 8 timmar per dag som i övriga stadier av skolan så får man aldrig samma gemenskap. Att man tillhör en klass.

Högstadiet var otroligt roligt för mig. Hade många bra kompisar och man hittade på mycket om dagarna och helgerna. I Gymnasiet var vår klass så bra att vi nästan satt ihop. Alla pratade med alla, inga grupperingar och alla var trevliga. Nu i högskolan träffar man mest vänner man gått med i tidigare kurser och umgås med dem. Medan de kurskamrater man har träffar man bara när det är studeringstillfällen. Klasserna är inte lika personliga längre. Tyvärr.

Som tur är har man samlat på sig vänner genom skollivet så det räcker och blir över. Tack och lov.

Jag kommer allt för ofta på mig själv att vara extremt retroromantisk. Jag kan tänka tillbaka på saker som hänt under de två senaste åren och fastna vid väldigt simpla saker och överromatisera dem. Saker som egentligen inte är så speciella på något sätt, utan bara att jag mådde bra vid det tillfället. Inga bekymmer liksom.

Som när man fick sluta tidigt på gymnasiet, inte hade några läxor eller prov att plugga till. Man kom hem, satte sig framför teven eller något liknande och bara njöt av ledigheten. Fick ett mål mat lagat åt en, och fortsatte slappa.

Vilket liv man levde egentligen.

Till skillnad ifrån nu, när jag suttit med en sex sidor lång tenta som precis blev klar. Jag är tvungen att laga min egen mat, diska min egen disk, städa en hel lägenhet. Men att bo själv har ju sina fördelar också, ingen som klagar på hur ostädat det är, hur mycket disk det är, hur länge jag stannar uppe, eller något annat tjafs. Det är underbart.

Har du någon gång spelat en låt, skiva eller artist som påminner dig om en speciell epok i ditt liv? Jag har, ett flertal gånger. Det är en sådan konstig känsla, på ett ögonblick när tonerna börjar ljuda så åker man tillbaka i tiden, och man har bara det där ögonblicket, dagen, veckan, månaden i huvudet.

Jag kan dra några exempel.

När jag lyssnar på System Of A Down's "Steal This Album" tar det mig omedelbart till en sommar för länge sedan. Jag bodde i mitt gamla vita hus i Sandarne, det var varmt, och Niklas kom på regelbunden basis på morgonen. Några timmar efteråt var hela skaran av vänner samlade i mitt lilla svettiga rum, och oftast innan vi skulle göra något vettigt av dagen, som ofta innefattade att bada, spela fotboll eller bara slappa, så lyssnade vi på en eller annan låt ifrån skivan. Sommaren var underbar, och skivan kommer ligga mig varmt om hjärtat just tack vare den sommaren.

Ett annat exempel är Alice In Chains samtliga skivor som jag fick en jul. Därefter blev det ett soundtrack för de följande månaderna, där jag spelade väldigt mycket Call Of Cthulhu, både som Tv-spel och rollspel. Så nu när jag lyssnar på någon av skivorna jag fick den julen blir jag påmind om alla dessa roliga stunder jag hade, men även om all depression jag gick igenom.

Ni förstår vad jag menar. Ni läsare borde också ha några sådana låt, skiva eller artist som påminner er om en speciell tid i era liv. Ni får väldigt gärna upplysa mig genom kommentarer.