Erling

Igår var jag nere vid Faluns tågstation för att köpa biljetter. Jag möts av en ovanlig syn, det är kö. Faluns tågstation är inte en stor sådan, och det är inte särskilt många som brukar komma samtidigt, oftast kan det vara en person framför mig, men sällan mer.

Nu sitter det två personer på stolarna och väntar. Det konstiga är att de fnissar och gör misslyckade försök att kväva skratt.
Självklart blir jag fundersam. När jag suttit och väntat ett tag förstår jag vad som står på.

En tant framme vid kassan som utför något slags ärende. Eftersom förstår jag varför personerna bredvid mig skrattar, tanten i fråga ska inte beställa biljett, hon ska bara kolla vad de kostar och om de finns tillgängliga. Hon vet inte ens om hon ska resa, det beror på hennes väninna som ska komma senare. Sedan börjar hon berätta för kassörskan om vad hon ska göra juletider och hur tågen går då. Hon frågar efter en tågtabell, samtidigt som hon fortsätter att prata på om vad hon ska göra, när hennes vännina kommer osv.

Personerna bredvid mig, som är två yngre män sitter med ansiktet i händerna och bara skakar av skratt.
Tanten forstätter förvirrat prata på om allt, samtidigt som hon går ut ur butiken.

Tro nu inte att jag hackar på gamla tanker som börjar bli dementa och gaggiga. Nejdå, den här tanten visste precis vad hon höll på med. Helt klar i huvudet, hon hade nog bara för mycket att säga.

Sen när det var min tur så började kassörskan berätta att hon trodde hon var med i dolda kameran eller något. Hon var helt chockad.

Mitt råd till den tanten är att skriva en bok.
Den skulle bli riktigt tjock.