Erling

Jag satt och funderade här om dagen på hur allting som har med skolan att göra var bättre förr. Nu kan jag självklart bara tala för mig själv, men jag känner att lågstadiet, högstadiet och gymnasiet var helt underbart. Om man räknar bort sjävla studierna. Man hade bra relationer med sina klasskamrater, fick nya vänner, hade roliga utflykter. Bra gemenskap helt enkelt.

Nu i högskolan är det inte alls lika. Visst har jag skaffat riktigt underbara kompisar genom högskolan. Men eftersom man inte spenderar 8 timmar per dag som i övriga stadier av skolan så får man aldrig samma gemenskap. Att man tillhör en klass.

Högstadiet var otroligt roligt för mig. Hade många bra kompisar och man hittade på mycket om dagarna och helgerna. I Gymnasiet var vår klass så bra att vi nästan satt ihop. Alla pratade med alla, inga grupperingar och alla var trevliga. Nu i högskolan träffar man mest vänner man gått med i tidigare kurser och umgås med dem. Medan de kurskamrater man har träffar man bara när det är studeringstillfällen. Klasserna är inte lika personliga längre. Tyvärr.

Som tur är har man samlat på sig vänner genom skollivet så det räcker och blir över. Tack och lov.

Idag skulle jag, min flickvän och två kompisar åka till en tredje kompis för att se på film, äta onyttigt och bara ha roligt.
Vi bestämde ingen tid utan bara under kvällen. Så vi åkte runt klockan sex och till vår stora förvåning fanns ingen hemma.
Vi väntade i 40 minuter. Vi ringde till hans mobiltelefon, hemtelefon. Knackade, ringde och bankade på dörren. Inget svar.

Hans granne kom ut och hjälpte oss få kontakt. Med snöbollar på fönstret och ännu mer bankningar. Ingen kontakt.

Vi bestämmer oss för att ringa hans mor som har nyckel till lägenheten. Fruktar det värsta och hoppas det  bästa. Genomsöker lägenheten. Men ingen kompis någonstans. Hans granne ringde snällt runt till alla kompisar och bekanta till den försvunne. Ingen har sett honom.

Sedan halvvägs hem får jag ett sms: "Hej sparkade fotboll"

Var med min lillebror och flickvännen till den lokala pulkabacken. Målet var att köra slut på lillebror så han slutar att vara hyperaktiv mitt i natten. När vi var där och åkte väcktes många fina minnen av pulkastunder. Kommer ihåg en vinter 2002-2003 när jag och några av mina kompisar åkte pulka varje dag i några timmar. Oavsett klockslag. Sen kom man hem och var helt slutkörd och spenderade resten av dagen framför tv-spel eller någon annan rolig aktivitet.

Den här gången var det inte lika roligt. Visst man kommer upp i några kilometer i timmen. Det är roligt den första gången när man ser lillebrors reaktioner, sedan inte lika roligt. Han fick i alla fall träffa kamrater ifrån dagis och umgås, och man minns själv hur elak man var som barn. Och snål. "Nej du får inte låna pulkan", "Nu är det min tur", "Flytta dig". Men det var mest skratt och skrik, glada skrik alltså.

På hemvägen kom ett av de bästa citaten ifrån lillebror någonsin.

"När man kommer hem efter att ha varit ute och tar av sig kläderna, är det som att öppna ett paket"