Vinden
Vågorna slog mot träskeppets köl, vinden ven i masten och seglet fladdrade vildsint. Jag såg ut över det ursinniga havet där de skummande vågorna gick meterhöga. Det var evigheter sedan vi var i hamn. Vi brukar alltid åka till fastlandet en gång i månaden för att köpa mat och andra nödvändigheter. Nu hade mannen under däck gett strikta order om att hålla samma kurs, och inte under några omständigheter åka i hamn. Han sa åt oss att lägga nät under nätterna när vi var ankrade, men det gav sällan resultat. En och annan abborre livnär sig inte tre män på.
Mats, kaptenen, tyckte att planerna mannen under däck hade var idiotiska. Det fanns stora chanser att vi skulle drabbas av sjöbjugg med en kost enbart baserad på fisk och ris. Dessutom trodde inte Mats att chanserna för mannen under däck att det han sökte efter existerade. Mats gick med på dessa galenskaper av ett enda villkor, pengarna. Mats var en girig själ, och mannen under däck betalade mer än bra. Det var bara att bita ihop.
Mannen under däck, eller John som han heter, var inte såhär galen i början av vår resa. Han var faktiskt riktigt trevlig emellanåt. Jag och John kunde sitta och prata i timmar om havet, hur livet på ett skepp är eller om enkla saker som drömmar och framtidsplaner. De tiderna är över nu. Enda sedan vi hittade den där förbannade statyn.
Det var när vi av ren och skär olycka åkte på grund under en våldsam storm. Det visade sig att vi seglat in i yttre delen av ett väldigt underligt rev. Revet i fråga var högt och väldigt konstigt till form och struktur. Inget vi brydde oss om för tillfället, men desto mer jag tänker på det desto sämre mår jag. Vi blev strandsatta tills Jag och Mats reparerat skrovet, det var ingen stor skada men ändå nödvändig att laga. Under den tiden vi lagade skeppet gick John på upptäcktsfärd. Han var borta flera timmar och när han kom tillbaka var han som förbytt. Den trevlige unge mannen men skarpt intellekt och gott humör, hade förvandlats till något helt annat. Han har inte pratat med varken Mats eller mig sedan detta hände, förutom när han ger order om mat eller kursändring. Han sitter nere i kabyssen konstant och studerar statyn. Oturligt nog var inte statyn allt han hittade, utan en kista med böcker. Jag har aldrig öppnat en av böckerna och läst själv, men jag har hört John läsa viskades för sig själv. Orden jag hörde kommer inte ifrån denna värld.
Efter den incidenten har vi ständigt hållit samma kurs, rakt ut på det djupaste havet. Johns planer om att kartlägga kusten som vi först blev anlitade för är som bortblåsta. Nu är allt som betyder något för John statyn. Jag kan inte förstå vad det är med den där statyn, men varje gång jag råkar lägga min blick på den mår jag illa och fylls med vemod. Dess onaturliga utstrålning gastar av ondska i den grad att jag bara vill kasta den över bord. Statyn är en varelse som sitter hukat med armarna i kors. Huvudet liknar det hos en bläckfisk och på ryggen har den ett par drakvingar som man sett bilder på i sagoböckerna. Kroppen är primatlik och är täckt av fjäll ifrån topp till tå, och händerna och fötterna är försedda med spetsiga klor. Den känns gammal men ändå tidlös. Snarare främmande än åldrad.
Jag undrade när vi skulle komma fram till Johns mål. Vart resan tar slut? Om den har något slut? Vinden strök genom mitt hår och svalkade mig lugn. Lite saltstänk ifrån vågorna träffade mitt ansikte, en känsla jag älskade. Jag blickade ut över det stora havet och kursen vi hade. Framför oss bredde ett stort oväder ut sig. De svarta molnen dundrade med åska och blinkande blixtrar. Havet under ovädret var som ett odjur som försöker slita sig ifrån sin fångenskap, jag visste att odjuret skulle komma loss. Då blir det svårt för vårt simpla träskepp. Det visste både Mats och jag. Jag hade sett blickarna Mats gett mig på sista tiden, som att han var villig att kasta John överbord. De buskiga ögonbrynen och helskägget dolde lite, men inte alla utryck Mats gav ifrån sig. Han var åldrad och var redo att dra sig tillbaka, leva ett fridfullt liv vid kusten. Men den giriga sidan var starkare.
John kom plötsligt upp på däck. Han var klädd i sin yllekofta av polomodell, hans små runda glasögon var täckt med imma. Jag ville inte veta vad som orsakat det. John var smal och lång, alltid klädd i varma yllekoftor och beiga manchesterbyxor. Håret var halvlångt och bakåtkammat, alltid prydligt. Han ansikte var dock allt annat än prydligt, han hade ett skrämmande leende på läpparna och ögonen var bleka och blodsprängda. I handen höll han statyn och en av böckerna. Omslaget såg ut att vara gjort av människohud.
När han tittade på mig fick jag kallar kårar längs ryggraden, att en människa kan bli så förvriden på så kort tid. Han blickade ut över havet, skrattade till och skyndade ner i kabyssen igen. Jag och Mats blickar möttes för ett ögonblick, och utan att yttra ett ord så förstod båda två att John kommer orsaka vår död. Att segla in i ett oväder av den här kalibern var självmord, det visste Mats. Pengarna var dock större motivation. Som alltid.
Vågornas storlek började successivt öka. Vinden tog i hårdare och hårdare i vår lilla träskuta. Gudarna var arga, och de skulle ta ut ilskan på oss. Seglet var så spänt det kan bli, det mörka vattnet skapade vågor stora som dalar och skummet svepte in över däck. Jag knöt fast seglet hårt och spände fast bommen, inga kursändringar skulle göras och en bom i full fart är inget man vill ha på sig tänkte jag.
Mats stod och höll i rodret, hans gula regnrock och hatt höll på att blåsa av honom. Han kämpade för att stå rakt och jag såg hur han led. Han var verkligen för gammal för att segla ut en dåre mitt på öppna havet.
Stormens öga var inte långt ifrån nu. Blixtrarna slog ned alldeles i närheten och jag kände ett starkt obehag. Varför följde jag med? Vi seglade för fullt segel och skummet yrde när skutan skar igenom vattenytan. Vattnet var kolsvart och himmelen likaså. Det enda ljus var ifrån kabyssen och blixtrarna som slog ned.
John kom upp på däck. Han stirrade på mig med sina hemska ögon. ”Snart är tiden inne” sa han med den mörkaste av röster. Illamåendet kom tillbaka, jag hittade orsaken snabbt. John höll i statyn med ett järngrepp och den hemska boken likaså. Han ställde sig i fören och blickade ut mot det annalkande ovädret. Det som hände sedan är något jag vill glömma.
John utbrast i ett våldsamt sinnesjukt skratt. Det höll på i nästan två minuter. Två minuter av rent helvete. Skräcken visade sig i Mats ögon, och jag kände likadant. Jag kände att det här var slutet på den här resan. Några sekunder senare hördes ett enormt oljud ifrån kölen, vi hade slagit i en stor sten. Jag började undra hur en sten kunde finns såhär långt ute till havs. Jag behövde inte undra mer. Det small till och allt blev svart.
När jag vaknade till märkte jag att vi kört på ett rev. Liknande det som John hittade statyn på. Jag såg mig omkring efter Mats och John. Allt jag såg var spillrorna ifrån det förstörda skeppet. Spetsiga stenar och koraller hade slitit det sönder och samman. Vi var strandsatta. Jag hörde ett välbekant skratt. Jag reste mig och märkte att jag blödde kraftigt ifrån mitt lår. Jag haltade fram över revet för att se vart skrattet kom ifrån. Jag önskar att jag legat kvar.
John stod högst upp på en klippa. Klippan var formad som ett altare, inte av natur utan varelse. Altaret var korallklätt och väderbitet. Den hemska boken låg uppslagen på ett podium och statyn stod bredvid. John stod med armarna höjda mot skyn, läsandes ur boken på ett språk jag aldrig hört tidigare i mitt liv. Högläsningen övergick i att John började tala i tungor, något tog över honom. Han blev besatt. Ovädret blev bara värre och värre. Precis som John.
Jag letade efter Mats överallt, men såg inte ett spår av honom. Plötsligt hörde jag ett välbekant skrik. Det var Mats. Han var uppe på podiet, och John var hukad över honom. Jag haltade fram så fort jag bara kunde. Önskade och bad för att John inte skulle göra Mats illa. Min önskning gick inte i uppfyllelse. När jag kom fram till basen av podiet såg jag John hålla upp Mats. Han buk var uppskuren och blodet rann ned för trappan, mot mig. Jag kände mig hjälplös, strandsatt på ett rev med en galning som skär upp min kapten, och vän. Tårarna var inte något jag kunde komma ifrån. Jag såg upp mot podiet med hat i blicken. John skulle inte förbi ostraffad. Jag haltade upp för trappen, obemärkt av den transsatta galningen som stod och läste sina ramsor. Jag greppade kniven och gick mot John.
Ramsorna slutade plötsligt. John stod helt still och blickade ut över havet. Jag tänkte ta tillfället i akt och hugga ned denna mördare. Men när jag förstod var han såg på försvann alla tankar ur mitt huvud. Havet började koka alldeles vid revet, vågorna svepte in över oss och jag hade svårigheter att hålla mig kvar. Ur det kokande infernot reste sig något jag inte kan beskriva med ord. Samtidigt som jag tappade kniven tappade jag förståndet. Det kan inte vara möjligt, detta är inte på riktigt. Jag drömmer. Vakna!
Jag vaknade inte. Varelsen som rest sig ur vattnet såg på mig med de hemskaste ögon jag sett. Gav ifrån sig ett vrål som inte kom ifrån denna värld. Blixtrarna slog ned i tiotal runt oss. Varelsen såg på mig igen. Det sista jag såg var en enorm kloförsedd hand som tog tag i mig.
Mats, kaptenen, tyckte att planerna mannen under däck hade var idiotiska. Det fanns stora chanser att vi skulle drabbas av sjöbjugg med en kost enbart baserad på fisk och ris. Dessutom trodde inte Mats att chanserna för mannen under däck att det han sökte efter existerade. Mats gick med på dessa galenskaper av ett enda villkor, pengarna. Mats var en girig själ, och mannen under däck betalade mer än bra. Det var bara att bita ihop.
Mannen under däck, eller John som han heter, var inte såhär galen i början av vår resa. Han var faktiskt riktigt trevlig emellanåt. Jag och John kunde sitta och prata i timmar om havet, hur livet på ett skepp är eller om enkla saker som drömmar och framtidsplaner. De tiderna är över nu. Enda sedan vi hittade den där förbannade statyn.
Det var när vi av ren och skär olycka åkte på grund under en våldsam storm. Det visade sig att vi seglat in i yttre delen av ett väldigt underligt rev. Revet i fråga var högt och väldigt konstigt till form och struktur. Inget vi brydde oss om för tillfället, men desto mer jag tänker på det desto sämre mår jag. Vi blev strandsatta tills Jag och Mats reparerat skrovet, det var ingen stor skada men ändå nödvändig att laga. Under den tiden vi lagade skeppet gick John på upptäcktsfärd. Han var borta flera timmar och när han kom tillbaka var han som förbytt. Den trevlige unge mannen men skarpt intellekt och gott humör, hade förvandlats till något helt annat. Han har inte pratat med varken Mats eller mig sedan detta hände, förutom när han ger order om mat eller kursändring. Han sitter nere i kabyssen konstant och studerar statyn. Oturligt nog var inte statyn allt han hittade, utan en kista med böcker. Jag har aldrig öppnat en av böckerna och läst själv, men jag har hört John läsa viskades för sig själv. Orden jag hörde kommer inte ifrån denna värld.
Efter den incidenten har vi ständigt hållit samma kurs, rakt ut på det djupaste havet. Johns planer om att kartlägga kusten som vi först blev anlitade för är som bortblåsta. Nu är allt som betyder något för John statyn. Jag kan inte förstå vad det är med den där statyn, men varje gång jag råkar lägga min blick på den mår jag illa och fylls med vemod. Dess onaturliga utstrålning gastar av ondska i den grad att jag bara vill kasta den över bord. Statyn är en varelse som sitter hukat med armarna i kors. Huvudet liknar det hos en bläckfisk och på ryggen har den ett par drakvingar som man sett bilder på i sagoböckerna. Kroppen är primatlik och är täckt av fjäll ifrån topp till tå, och händerna och fötterna är försedda med spetsiga klor. Den känns gammal men ändå tidlös. Snarare främmande än åldrad.
Jag undrade när vi skulle komma fram till Johns mål. Vart resan tar slut? Om den har något slut? Vinden strök genom mitt hår och svalkade mig lugn. Lite saltstänk ifrån vågorna träffade mitt ansikte, en känsla jag älskade. Jag blickade ut över det stora havet och kursen vi hade. Framför oss bredde ett stort oväder ut sig. De svarta molnen dundrade med åska och blinkande blixtrar. Havet under ovädret var som ett odjur som försöker slita sig ifrån sin fångenskap, jag visste att odjuret skulle komma loss. Då blir det svårt för vårt simpla träskepp. Det visste både Mats och jag. Jag hade sett blickarna Mats gett mig på sista tiden, som att han var villig att kasta John överbord. De buskiga ögonbrynen och helskägget dolde lite, men inte alla utryck Mats gav ifrån sig. Han var åldrad och var redo att dra sig tillbaka, leva ett fridfullt liv vid kusten. Men den giriga sidan var starkare.
John kom plötsligt upp på däck. Han var klädd i sin yllekofta av polomodell, hans små runda glasögon var täckt med imma. Jag ville inte veta vad som orsakat det. John var smal och lång, alltid klädd i varma yllekoftor och beiga manchesterbyxor. Håret var halvlångt och bakåtkammat, alltid prydligt. Han ansikte var dock allt annat än prydligt, han hade ett skrämmande leende på läpparna och ögonen var bleka och blodsprängda. I handen höll han statyn och en av böckerna. Omslaget såg ut att vara gjort av människohud.
När han tittade på mig fick jag kallar kårar längs ryggraden, att en människa kan bli så förvriden på så kort tid. Han blickade ut över havet, skrattade till och skyndade ner i kabyssen igen. Jag och Mats blickar möttes för ett ögonblick, och utan att yttra ett ord så förstod båda två att John kommer orsaka vår död. Att segla in i ett oväder av den här kalibern var självmord, det visste Mats. Pengarna var dock större motivation. Som alltid.
Vågornas storlek började successivt öka. Vinden tog i hårdare och hårdare i vår lilla träskuta. Gudarna var arga, och de skulle ta ut ilskan på oss. Seglet var så spänt det kan bli, det mörka vattnet skapade vågor stora som dalar och skummet svepte in över däck. Jag knöt fast seglet hårt och spände fast bommen, inga kursändringar skulle göras och en bom i full fart är inget man vill ha på sig tänkte jag.
Mats stod och höll i rodret, hans gula regnrock och hatt höll på att blåsa av honom. Han kämpade för att stå rakt och jag såg hur han led. Han var verkligen för gammal för att segla ut en dåre mitt på öppna havet.
Stormens öga var inte långt ifrån nu. Blixtrarna slog ned alldeles i närheten och jag kände ett starkt obehag. Varför följde jag med? Vi seglade för fullt segel och skummet yrde när skutan skar igenom vattenytan. Vattnet var kolsvart och himmelen likaså. Det enda ljus var ifrån kabyssen och blixtrarna som slog ned.
John kom upp på däck. Han stirrade på mig med sina hemska ögon. ”Snart är tiden inne” sa han med den mörkaste av röster. Illamåendet kom tillbaka, jag hittade orsaken snabbt. John höll i statyn med ett järngrepp och den hemska boken likaså. Han ställde sig i fören och blickade ut mot det annalkande ovädret. Det som hände sedan är något jag vill glömma.
John utbrast i ett våldsamt sinnesjukt skratt. Det höll på i nästan två minuter. Två minuter av rent helvete. Skräcken visade sig i Mats ögon, och jag kände likadant. Jag kände att det här var slutet på den här resan. Några sekunder senare hördes ett enormt oljud ifrån kölen, vi hade slagit i en stor sten. Jag började undra hur en sten kunde finns såhär långt ute till havs. Jag behövde inte undra mer. Det small till och allt blev svart.
När jag vaknade till märkte jag att vi kört på ett rev. Liknande det som John hittade statyn på. Jag såg mig omkring efter Mats och John. Allt jag såg var spillrorna ifrån det förstörda skeppet. Spetsiga stenar och koraller hade slitit det sönder och samman. Vi var strandsatta. Jag hörde ett välbekant skratt. Jag reste mig och märkte att jag blödde kraftigt ifrån mitt lår. Jag haltade fram över revet för att se vart skrattet kom ifrån. Jag önskar att jag legat kvar.
John stod högst upp på en klippa. Klippan var formad som ett altare, inte av natur utan varelse. Altaret var korallklätt och väderbitet. Den hemska boken låg uppslagen på ett podium och statyn stod bredvid. John stod med armarna höjda mot skyn, läsandes ur boken på ett språk jag aldrig hört tidigare i mitt liv. Högläsningen övergick i att John började tala i tungor, något tog över honom. Han blev besatt. Ovädret blev bara värre och värre. Precis som John.
Jag letade efter Mats överallt, men såg inte ett spår av honom. Plötsligt hörde jag ett välbekant skrik. Det var Mats. Han var uppe på podiet, och John var hukad över honom. Jag haltade fram så fort jag bara kunde. Önskade och bad för att John inte skulle göra Mats illa. Min önskning gick inte i uppfyllelse. När jag kom fram till basen av podiet såg jag John hålla upp Mats. Han buk var uppskuren och blodet rann ned för trappan, mot mig. Jag kände mig hjälplös, strandsatt på ett rev med en galning som skär upp min kapten, och vän. Tårarna var inte något jag kunde komma ifrån. Jag såg upp mot podiet med hat i blicken. John skulle inte förbi ostraffad. Jag haltade upp för trappen, obemärkt av den transsatta galningen som stod och läste sina ramsor. Jag greppade kniven och gick mot John.
Ramsorna slutade plötsligt. John stod helt still och blickade ut över havet. Jag tänkte ta tillfället i akt och hugga ned denna mördare. Men när jag förstod var han såg på försvann alla tankar ur mitt huvud. Havet började koka alldeles vid revet, vågorna svepte in över oss och jag hade svårigheter att hålla mig kvar. Ur det kokande infernot reste sig något jag inte kan beskriva med ord. Samtidigt som jag tappade kniven tappade jag förståndet. Det kan inte vara möjligt, detta är inte på riktigt. Jag drömmer. Vakna!
Jag vaknade inte. Varelsen som rest sig ur vattnet såg på mig med de hemskaste ögon jag sett. Gav ifrån sig ett vrål som inte kom ifrån denna värld. Blixtrarna slog ned i tiotal runt oss. Varelsen såg på mig igen. Det sista jag såg var en enorm kloförsedd hand som tog tag i mig.
Kommentarer
Trackback
