Vinden

Vågorna slog mot träskeppets köl, vinden ven i masten och seglet fladdrade vildsint. Jag såg ut över det ursinniga havet där de skummande vågorna gick meterhöga. Det var evigheter sedan vi var i hamn. Vi brukar alltid åka till fastlandet en gång i månaden för att köpa mat och andra nödvändigheter. Nu hade mannen under däck gett strikta order om att hålla samma kurs, och inte under några omständigheter åka i hamn. Han sa åt oss att lägga nät under nätterna när vi var ankrade, men det gav sällan resultat. En och annan abborre livnär sig inte tre män på.

 Mats, kaptenen, tyckte att planerna mannen under däck hade var idiotiska. Det fanns stora chanser att vi skulle drabbas av sjöbjugg med en kost enbart baserad på fisk och ris. Dessutom trodde inte Mats att chanserna för mannen under däck att det han sökte efter existerade. Mats gick med på dessa galenskaper av ett enda villkor, pengarna. Mats var en girig själ, och mannen under däck betalade mer än bra. Det var bara att bita ihop.

 Mannen under däck, eller John som han heter, var inte såhär galen i början av vår resa. Han var faktiskt riktigt trevlig emellanåt. Jag och John kunde sitta och prata i timmar om havet, hur livet på ett skepp är eller om enkla saker som drömmar och framtidsplaner. De tiderna är över nu. Enda sedan vi hittade den där förbannade statyn.

 Det var när vi av ren och skär olycka åkte på grund under en våldsam storm. Det visade sig att vi seglat in i yttre delen av ett väldigt underligt rev. Revet i fråga var högt och väldigt konstigt till form och struktur. Inget vi brydde oss om för tillfället, men desto mer jag tänker på det desto sämre mår jag. Vi blev strandsatta tills Jag och Mats reparerat skrovet, det var ingen stor skada men ändå nödvändig att laga. Under den tiden vi lagade skeppet gick John på upptäcktsfärd. Han var borta flera timmar och när han kom tillbaka var han som förbytt. Den trevlige unge mannen men skarpt intellekt och gott humör, hade förvandlats till något helt annat. Han har inte pratat med varken Mats eller mig sedan detta hände, förutom när han ger order om mat eller kursändring. Han sitter nere i kabyssen konstant och studerar statyn. Oturligt nog var inte statyn allt han hittade, utan en kista med böcker. Jag har aldrig öppnat en av böckerna och läst själv, men jag har hört John läsa viskades för sig själv. Orden jag hörde kommer inte ifrån denna värld.

 Efter den incidenten har vi ständigt hållit samma kurs, rakt ut på det djupaste havet. Johns planer om att kartlägga kusten som vi först blev anlitade för är som bortblåsta. Nu är allt som betyder något för John statyn. Jag kan inte förstå vad det är med den där statyn, men varje gång jag råkar lägga min blick på den mår jag illa och fylls med vemod. Dess onaturliga utstrålning gastar av ondska i den grad att jag bara vill kasta den över bord. Statyn är en varelse som sitter hukat med armarna i kors. Huvudet liknar det hos en bläckfisk och på ryggen har den ett par drakvingar som man sett bilder på i sagoböckerna. Kroppen är primatlik och är täckt av fjäll ifrån topp till tå, och händerna och fötterna är försedda med spetsiga klor. Den känns gammal men ändå tidlös. Snarare främmande än åldrad.

 Jag undrade när vi skulle komma fram till Johns mål. Vart resan tar slut? Om den har något slut? Vinden strök genom mitt hår och svalkade mig lugn. Lite saltstänk ifrån vågorna träffade mitt ansikte, en känsla jag älskade. Jag blickade ut över det stora havet och kursen vi hade. Framför oss bredde ett stort oväder ut sig. De svarta molnen dundrade med åska och blinkande blixtrar. Havet under ovädret var som ett odjur som försöker slita sig ifrån sin fångenskap, jag visste att odjuret skulle komma loss. Då blir det svårt för vårt simpla träskepp. Det visste både Mats och jag. Jag hade sett blickarna Mats gett mig på sista tiden, som att han var villig att kasta John överbord. De buskiga ögonbrynen och helskägget dolde lite, men inte alla utryck Mats gav ifrån sig. Han var åldrad och var redo att dra sig tillbaka, leva ett fridfullt liv vid kusten. Men den giriga sidan var starkare.

 John kom plötsligt upp på däck. Han var klädd i sin yllekofta av polomodell, hans små runda glasögon var täckt med imma. Jag ville inte veta vad som orsakat det. John var smal och lång, alltid klädd i varma yllekoftor och beiga manchesterbyxor. Håret var halvlångt och bakåtkammat, alltid prydligt. Han ansikte var dock allt annat än prydligt, han hade ett skrämmande leende på läpparna och ögonen var bleka och blodsprängda. I handen höll han statyn och en av böckerna. Omslaget såg ut att vara gjort av människohud.

 När han tittade på mig fick jag kallar kårar längs ryggraden, att en människa kan bli så förvriden på så kort tid. Han blickade ut över havet, skrattade till och skyndade ner i kabyssen igen. Jag och Mats blickar möttes för ett ögonblick, och utan att yttra ett ord så förstod båda två att John kommer orsaka vår död. Att segla in i ett oväder av den här kalibern var självmord, det visste Mats. Pengarna var dock större motivation. Som alltid.

 Vågornas storlek började successivt öka. Vinden tog i hårdare och hårdare i vår lilla träskuta. Gudarna var arga, och de skulle ta ut ilskan på oss. Seglet var så spänt det kan bli, det mörka vattnet skapade vågor stora som dalar och skummet svepte in över däck. Jag knöt fast seglet hårt och spände fast bommen, inga kursändringar skulle göras och en bom i full fart är inget man vill ha på sig tänkte jag.

 Mats stod och höll i rodret, hans gula regnrock och hatt höll på att blåsa av honom. Han kämpade för att stå rakt och jag såg hur han led. Han var verkligen för gammal för att segla ut en dåre mitt på öppna havet.

 Stormens öga var inte långt ifrån nu. Blixtrarna slog ned alldeles i närheten och jag kände ett starkt obehag. Varför följde jag med? Vi seglade för fullt segel och skummet yrde när skutan skar igenom vattenytan. Vattnet var kolsvart och himmelen likaså. Det enda ljus var ifrån kabyssen och blixtrarna som slog ned.

 John kom upp på däck. Han stirrade på mig med sina hemska ögon. ”Snart är tiden inne” sa han med den mörkaste av röster. Illamåendet kom tillbaka, jag hittade orsaken snabbt. John höll i statyn med ett järngrepp och den hemska boken likaså. Han ställde sig i fören och blickade ut mot det annalkande ovädret. Det som hände sedan är något jag vill glömma.

 John utbrast i ett våldsamt sinnesjukt skratt. Det höll på i nästan två minuter. Två minuter av rent helvete. Skräcken visade sig i Mats ögon, och jag kände likadant. Jag kände att det här var slutet på den här resan. Några sekunder senare hördes ett enormt oljud ifrån kölen, vi hade slagit i en stor sten. Jag började undra hur en sten kunde finns såhär långt ute till havs. Jag behövde inte undra mer. Det small till och allt blev svart.

 När jag vaknade till märkte jag att vi kört på ett rev. Liknande det som John hittade statyn på. Jag såg mig omkring efter Mats och John. Allt jag såg var spillrorna ifrån det förstörda skeppet. Spetsiga stenar och koraller hade slitit det sönder och samman. Vi var strandsatta. Jag hörde ett välbekant skratt. Jag reste mig och märkte att jag blödde kraftigt ifrån mitt lår. Jag haltade fram över revet för att se vart skrattet kom ifrån. Jag önskar att jag legat kvar.

 John stod högst upp på en klippa. Klippan var formad som ett altare, inte av natur utan varelse. Altaret var korallklätt och väderbitet. Den hemska boken låg uppslagen på ett podium och statyn stod bredvid. John stod med armarna höjda mot skyn, läsandes ur boken på ett språk jag aldrig hört tidigare i mitt liv. Högläsningen övergick i att John började tala i tungor, något tog över honom. Han blev besatt. Ovädret blev bara värre och värre. Precis som John.

 Jag letade efter Mats överallt, men såg inte ett spår av honom. Plötsligt hörde jag ett välbekant skrik. Det var Mats. Han var uppe på podiet, och John var hukad över honom. Jag haltade fram så fort jag bara kunde. Önskade och bad för att John inte skulle göra Mats illa. Min önskning gick inte i uppfyllelse. När jag kom fram till basen av podiet såg jag John hålla upp Mats. Han buk var uppskuren och blodet rann ned för trappan, mot mig. Jag kände mig hjälplös, strandsatt på ett rev med en galning som skär upp min kapten, och vän. Tårarna var inte något jag kunde komma ifrån. Jag såg upp mot podiet med hat i blicken. John skulle inte förbi ostraffad. Jag haltade upp för trappen, obemärkt av den transsatta galningen som stod och läste sina ramsor. Jag greppade kniven och gick mot John.

 Ramsorna slutade plötsligt. John stod helt still och blickade ut över havet. Jag tänkte ta tillfället i akt och hugga ned denna mördare. Men när jag förstod var han såg på försvann alla tankar ur mitt huvud. Havet började koka alldeles vid revet, vågorna svepte in över oss och jag hade svårigheter att hålla mig kvar. Ur det kokande infernot reste sig något jag inte kan beskriva med ord. Samtidigt som jag tappade kniven tappade jag förståndet. Det kan inte vara möjligt, detta är inte på riktigt. Jag drömmer. Vakna!

 Jag vaknade inte. Varelsen som rest sig ur vattnet såg på mig med de hemskaste ögon jag sett. Gav ifrån sig ett vrål som inte kom ifrån denna värld. Blixtrarna slog ned i tiotal runt oss. Varelsen såg på mig igen. Det sista jag såg var en enorm kloförsedd hand som tog tag i mig.

Midsommar

Glädjetjutet var öronbedövande när jag körde upp bilen på grusuppfarten. Barnen hade verkligen längtat efter den här resan, resan till vår kära sommarstuga. Den såg precis ut som jag mindes, den djupa faluröda färgen och de slitna vita knutarna och i bakgrunden det massiva skogslandskapet. Plötsligt hörs det välbekanta oljudet ifrån familjen Karlssons biltuta. När jag slänger en blick igenom backspegeln möts jag av en hånflinande Olle och en fnissande Maria som sitter i deras risiga Volvo. Det unga paret är ett vackert sådant, Olle är vältränad och modemedveten och Maria är sagolikt vacker med hennes valnötsbruna hår och fylliga läppar. Nu när jag är själv med barnen behöver jag verkligen lite mer vuxna runt omkring mig, och det finns nog inga vänner jag värderar lika högt som Olle och Maria.

Mina två döttrar på tolv och femton år börjar på en gång konstruera en midsommarstång. De är så söta i deras matchande gräddvita klänningar och deras nästan identiska blonda hårsvall. Jag sa trots allt att jag låter dem sköta den delen av firandet utan att de vuxna ska lägga sig i. På så sätt får jag mer tid till att laga mat och städa stugan. Olle och Maria hjälper till ordentligt med doningarna, det är jag väldigt tacksam över. Det är lite sorgligt att jag alltid tänker på Sandra när jag ser Olle och Maria som ett par. Gud vad jag saknar henne, den kvinnan var allt för mig. Flygolyckan har hemsökt mig i snart 5 år, självmord har varit en tanke allt för många gånger. För barnens skull avstår jag.

 ---

Hungern är olidlig. Gårdagens mål gjorde inte mer än att reta min aptit. Skriken hemsöker fortfarande mina trumhinnor, jag visste inte att hennes lungor var kapabla till att göra ett sådant oväsen. Smaken, den smaken skulle jag mer än gärna vilja känna igen, saftig med perfekt tuggmotstånd. Jag hoppas att det tutande ljudet leder mig någonstans, klarar mig inte längre utan föda. Röster, jag hör röster längre in i skogen. Det låter som barn, perfekt.

 ---

Midsommarbuffén är äntligen färdig och uppdukad på bordet omringat av utemöblerna. Barnen kommer springande, Lisa och Sofie bråkar på vägen till bordet vem som ska sitta på den stora stolen. Jag bara ler och ser på, låter barn vara barn. Olle och Maria står bakom husknuten där de inte tror att någon ser, de kysser varandra på det där nykära sättet som man upplevt allt för få gånger. För mig ger det inget mer än ångest. Jag ropar högt och tydligt att maten är serverad och paret kommer springandes båda lika röda i ansiktet.

 En uppsjö av olika rätter står på bordet och snapsen är upphälld. Lisa och Sofie sitter mest och bråkar med varandra och petar lite i maten. Maria och Olle glufsar i sig som det var deras sista dag på jorden. Själv smuttar jag på min snaps och fyller på när ingen ser. Jag är bara för sorglig.

 Mitt i min sveprörelse för att få i mig den tredje snapsen så märker jag att himmelen mörknat ordentligt, oväder som vanligt tänker jag för mig själv. När jag är på väg att sänka blicken emot glaset så ser jag en svart gestalt svepa förbi skogsbrynet. Jag rycker till och spiller hela snapsen på byxorna. När jag fokuserar blicken på skogsbrynet syns inget till

---

Helvete, de såg mig nästan. Jag får inte göra några fler dumma misstag. Vid den här tiden på året så firar de någon slags högtid och dricker en klar vätska som verkar ha en berusande effekt. Alla deras sinnen försvagas, passar mig utmärkt. Barnen kan dock bli ett problem, deras sinnen är lika skarpa som alltid. Jag får invänta ovädret och studera deras beteende mer noggrant. Hungern försvagar även mina sinnen, när jag ser dem förvärras bara situationen, den primitiva sidan tar nästan över. Måste härda!

---

Jag känner det välbekanta ruset av snapsen slå till. Bara jag inte skämmer ut mig, inte inför barnen. Olle och Maria klänger på varandra och kysser varandra överdrivet sensuellt. Det gör mig nästan illamående. Regndropparna börjar slå ner på tallrikarna och barnen börjar fnissa när de ser sina potatisar och prinskorvar bli blöta. Jag säger till Olle att hjälpa mig bära in allt, han lyssnar inte han är för upptagen att motta Marias läppar gång på gång.

 Jag sätter upp ett parasoll över bordet och går in i stugan, barnen följer efter sjungandes och skrattandes. Regnet verkar tydligen ha den effekten. Olle och Maria bryr sig inte och fortsätter sin kärleksritual i utemöblerna. Jag bara hoppas tyst för mig själv att de blir förkylda. Mörkret börjar verkligen komma fort och regnet ökar. Mullret av åska hörs även i fjärran. Vilken underbar midsommarafton.

---

Mörkret gör detta gör det bara ännu lättare. Jag smyger mig snabbt och tyst fram till närmsta trädet innan gräsmattan tar vid. Jag ser rörelser i regnet, det är svårt att urskilja men det är definitivt två av dem kvar här ute, äntligen. De verkar vara mitt i någon slags parningsritual där deras munnar möts. Ett underligt beteende som bevisar hur underlägsna de egentligen är. Jag gör ett kraftryck och löper fram till hanen av dem två, ingen av dem märker mig eftersom de är för upptagna med varandra. Jag studerar noggrant deras kroppar, försöker hitta den rätta punkten. Nej vad är detta, honan ser mig. Måste agera snabbt!

 ---

Jag vaknar till med ett ryck. Ett kvinnoskrik hörs utifrån, men det är inte ifrån barnen som tur är. Olle måste väl ha skrämt Maria, det där paret slutar aldrig att förvåna mig. Innan jag hinner somna om hör jag ännu ett skrik, denna gång är det definitivt ifrån barnen. Jag går upp ifrån sängen och går till köket för att se vad som står på. Både Sofie och Lisa står med blicken ut igenom köksfönstret, båda gråter och skakar. Av ren nyfikenhet slänger jag en blick ut igenom fönstret. Jag önskar att jag inte gjort det.

 Jag tar tag i barnen och springer och låser alla dörrar i stugan, jag märker att jag är väldigt klumpig på grund av alkoholen och rädslan. Efter jag sett till att allt är låst fäller jag ner den dammiga vindsstegen och leder barnen upp på den bråtesfyllda vinden. Jag fäller snabbt upp den och blockerar luckan med alla möbler jag kan hitta däruppe. Barnen gråter mer än någonsin och frågar vad som hänt med Maria och Olle. Jag har inte mod att svara, för det jag såg är det inte meningen att en människa ska se.

---

Båda mannen och kvinnan var lätta att tysta. Oturligt nog så lät jag kvinnan få syn på mig, ännu ett skrik som kommer eka i mitt huvud en bra tid framöver. Jag älskar när blod blandas med vatten, det blir en sådan härlig föreställning när blodet tunnas ut med regnvattnet, fascinerande. Möblerna råkade jag välta i mitt hungerrus, och människornas nervryckningar lockar mig verkligen till att börja min måltid. Men jag är fullt medveten om de andra, de i stugan.

 När jag kastar mig emot huvudingången märker jag att den är blockerad, säkert av ett så kallat lås som människorna använder som någon falsk försäkring emot faror. Jag kastar mig istället rakt igenom deras andra, mindre, ingångar gjorda av något kristallliknande material. Det skär mig lite när jag kastar mig igenom.

 Här inne känner jag lukten av dem. Lukten kommer uppifrån, men jag ser ingenstans där de kan hålla till. Min ilska börjar öka och jag avreagerar mig på deras möbler. Plötsligt klarnar det, nu vet jag.

 ---

Ungarna skriker till när vinden lyses upp av den bländande blixten och gråter ännu mer när den följande åskan brakar loss. Regnet piskar aggressivt emot vindsfönstret. Själv bryr jag mig inte så mycket om naturens faror, utan varelsen jag såg vid vad som jag en gång kunde kalla Olle och Maria. Jag måste verkligen vara galen nu, varelser som den jag såg hör bara hemma i skräckfilmer eller helvetet.

 Jag börjar rota igenom några lådor efter farfars gamla revolver han hade, vi brukade skjuta prick med den på somrarna när jag var liten. Längst ner i en kartong hittar jag den, den må vara gammal men den fungerar säkerligen. Bredvid hittar jag några kulor som ligger löst, jag för in dem i respektive kammare och spänner hanen. Min enda tanke är att skydda Sofie och Lisa, med mitt liv.

 Jag hör hur den rör sig där nere. Den verkar förstöra varenda möbel som jag äger men materiella ting är inte till så stor vikt nu när mina barns liv kan vara i fara. Oljudet nerifrån tystnar efter ett tag och jag får en värmande känsla av hopp i kroppen. Allts om hörs är regnet som slår emot fönstret. Det är tyst, för tyst.

 Plötsligt förstår jag vart barnens blickar är riktade, inte luckan utan fönstret. Hur kunde jag vara så dum att glömma fönstret? Jag vänder mig sakta emot fönstret, med revolvern i min skakande hand. Barnens ansiktsuttryck skriker på hjälp med deras röster är tomma och tysta.

 Sen ser jag den, varelsen ifrån helvetet, eller värre. Den sitter där och tittar nyfiken med sina gula nästan lysande ögonglober. Den breda munnen avger något som kan uppfattas som ett leende, ett leende kantat med sylvassa gulaktiga huggtänder, ett leende ifrån helvetet. Dess tryne frustar fönstret immigt och den sliskiga tunga stöter otåligt emot rutan.

Jag blundar för jag vågar inte se något mer av denne varelse. Det sista jag hör är glas som krossas, sedan för jag revolvern emot min tinning och trycker av.

Mötet

Oljudet ifrån väckarklockan var öronbedövande. Karl slog med sin robusta näve på plåtstycket så den skulle sluta upp med sitt förfärliga oväsen. Han slängde benen över sängkanten och suckade djupt. - Ännu en morgon, ännu ett helvete, tänkte han för sig själv. Han såg på det gamla kortet på Elsa, ramen var sliten och började tappa den en gång så röda färgen. - Du har det bättre där uppe du, mumlade han.

 Karl klev i sina nötta tofflor och gick emot köket. På köksdörren satt fortfarande Elsas träsnideri, "Husets Hjärta" stod det på det lilla trästycket som var fint karvat i bok. Han sköt upp dörren och satte sig vid det runda bordet. Han tog sig en skiva av det hembakta brödet och bredde det med smöret som grannen så vänligt kärnat åt honom. Han sköljde ner brödet med en mun vatten. Efter han svalt så klädde han sig och gick ut ur huset.

 Solen sken starkt mitt på den klarblå himmelen, Karl var tvungen att kisa för att inte bli bländad. Han gick ner för grusgången och öppnade brevlådan, ingen post. - Som vanligt då, muttrade han. Han började sakta gå längs grusvägen som ledde ner emot lanthandeln, vägen som han hade gått så många gånget med sin älskade Elsa. Vart än han vände blicken kom det glimtar ifrån hans lyckliga liv tillsammans med sin stora kärlek. Hur de hade vandrat hand i hand och fantiserat om stjärnorna och lyssnat syrsornas melodi

. Han påmindes även om det sista året med Elsa, det var den värsta tiden i hans liv. Hon var sjuk och kunde knappt prata, det var som själen tynade bort mer och mer för varje dag som gick. Varje dag under det året hade han blickat upp emot himmelen och förbannat Gud för den smärta han givit honom. Sedan på den sista dagen innan Elsa gick bort hade hon för första gången på flera veckor kunnat få fram några ord. Lev Karl, lev, hade hon sagt och sakta somnat in för evigt.

 Den enda anledningen till att Karl inte tagit sitt liv, var just för de orden. Han älskade henne så otroligt mycket att han tänkte fullfölja hennes sista önskan, men ett liv utan Elsa var ett liv utan mening.

 När han kom fram till lanthandeln så upptäckte han att dörren var låst och pryd med ett pappersark. På pappret stod "Ute på ett ärande kommer tillbaka snart, Greta" Karl suckade djupt och slog sig ner på bänken bredvid huvudingången, lutade sig tillbaka och lyssnade till vindens vinande och fåglarnas sång.

 Lina vaknar med ett ryck.
– Vad är det som händer?, tänker hon oroligt.
 Efter några sekunder i chock upptäcker hon att det bara är klockradion som gått igång. Hon ställer den på snooze och lägger sig ner igen. Hennes hjärta dunkar fortfarande efter det plötsliga uppvaknandet. Hon sträcker lite på sig och kollar mobilen. Fortfarande ingen mottagning. – Då måste man ringa med den där äckliga telefonen nere i köket, suckar hon för sig själv.Hon stänger av klockradion helt och sätter sig upp.
 – Jaha, vad ska man göra av den här dagen då, tänker hon.

 – Lina kom ner och ät frukost!, skriker Linas mamma.
– Jaaaaa, jag kommer!, skriker Lina tillbaka irriterat.
Hon släpar sig ur sängen och drar på sig morgonrocken och sina nya kanintofflor hon fick av Mormor.
– Tror hon att jag är 10 eller?, tänker Lina och sneglar på tofflorna. Fast i hemlighet tycker hon att tofflorna är väldigt bekväma.

 Väl nere i köket sitter Linas Mamma och lillebror. På bordet står en riktig buffé av olika saker man kan tänkas äta på morgonkvisten. Nästan allt man kan tänka sig vilja ha på ett frukostbord står där. Ägg, bacon, gröt, färskpressad apelsinjuice.
– Jag tyckte att vi skulle fira min första morgon på semestern med en riktig brakfrukost, säger Linas mamma belåtet.
– Varför åkte vi hit ifrån första början om vi ska fira? Här finns väl inget att göra, muttrar Lina.
 – Med den där attityden kommer du inte långt, muttrar Linas mamma tillbaka.
 – Och? Som jag bryr mig, säger Lina stöddigt.
– Bra, då är det du som går raka vägen och handlar sen då, säger Linas mamma belåtet.
Lina säger inget, hon vet att det är bäst att lyda. Annars får hon bara värre straff.

Linas lillebror sitter och mumsar i sig ägg och kladdar riktigt ordentligt, som vilken treåring som helst. För varje tugga han får i sig får han lika mycket beröm av Agneta. Patetiskt, tänker Lina. Lina skyndar i sig frukosten och klär på sig.
– Ingen idé att ha på sig favorit kläderna om man bara ska på lanthandeln, tänker Lina.
Hon tar på sig sina snickarbyxor som hon bara använder när hon är hemma, de är slitna och börjar nötas sönder på vissa ställen.
 – Vart har du pengarna då?, frågar Lina.
– Här, vänta, säger hennes mamma och gräver i handväskan. Lina får en femtiolapp, hon stoppar den i fickan.
 – Vad ska jag köpa då? frågar Lina.
- Mjölk, bröd och smör, säger Agneta lite tankspritt.
- Visst, säger Lina surt. Hon går ut ur den faluröda lantstugan och slår igen dörren så hårt hon bara orkar.

 Hon är trött på att bli tjatad på. Sedan hennes pappa flyttade ifrån resten av familjen och startade om på nytt, har Lina haft svårt att lita på folk. Hennes far som hon älskade mest i hela världen lämnade henne. Vilket svek. Sedan dess har hon inte lätt att låta människor komma nära inpå henne, ännu svårare att lita på folk. Hon har stängt sig inne i en emotionell bubbla. Hennes klasskamrater kände inte igen henne efter sommarlovet var slut, och hon förlorade fler och fler vänner pågrund av att hon var så tillbakadragen.

 När hon gått en bit på den dammiga grusvägen så märker hon hur dumt det var att ta på sig snickarbyxorna, värmen är olidlig och svetten pärlas på hennes panna. Längre fram ser hon skymten av lanthandeln.
– Väldigt lite folk, tänker Lina och fortsätter gå.
Det sitter en ensam man på bänken bredvid lanthandeln, han har en röd skjorta, ett par blå slitna jeans och ett väldigt bittert ansiktsuttryck. Den milda sommarbrisen fladdrar i mannens grå hårkalufs, han ser upp på Lina och blir som förstenad.

Karls tankar stormar i den vildaste orkanen, såhär förvirrad har han inte varit på en mycket lång tid. – Elsa, var det enda ordet som kom upp Karls tankar. Han tycker att den blonda flickan som nu kommer emot honom påminner något så oerhört om en ung Elsa. Alla minnen kommer tillbaka, han vill bara resa sig och omfamna flickan i hopp om att Elsa har rest ner till jorden igen. Så är inte fallet, Karl vet mycket väl att det inte är Elsa. Han förlorar sig själv i sina tankar trots det.

 Lina ställer sig bredvid bänken och lutar sig emot väggen. Hon suckar lite för sig själv och kollar klockan otåligt. – Men så dumt av mig, slå dig ner för all der, erbjuder Karl.
 – Ah, okej, säger lina obekymrat.
Karls ögon blir blanka av tårar, tårar framkallade av glada minnen med Elsa. Han kan inte förstå hur den här flickan kan vara så skrämmande lik Elsa. Det känns som om hans livs kärlek sitter bredvid honom och har återvänt ifrån himmelen.

 Karls fantasier går i kras när lanthandeln öppnar och flickan försvinner in för att handla. Karl sitter ett tag och funderar över livet och saknaden av Elsa. Han fäller en tår och vandrar tillbaka hemåt. Han hoppas att han själv kan dö och återförenas med sitt livs kärlek i himmelen. För att leva ensam är ett helvete.

Välkommen

I den här bloggen hade jag tänkt samla mina noveller jag skrivit under de senaste åren. Både för mitt eget bruk som en insperationskälla som är tillgänglig överallt samt att ni läsare får lite läsning och kan ge mig kritik på novellerna! Jag lägger ut gamla noveller i ganska ojämn takt antar jag, har några som inte sett dagens ljus heller.

Så, välkommen blivande eller nuvarande läsare!

RSS 2.0