Midsommar
Glädjetjutet var öronbedövande när jag körde upp bilen på grusuppfarten. Barnen hade verkligen längtat efter den här resan, resan till vår kära sommarstuga. Den såg precis ut som jag mindes, den djupa faluröda färgen och de slitna vita knutarna och i bakgrunden det massiva skogslandskapet. Plötsligt hörs det välbekanta oljudet ifrån familjen Karlssons biltuta. När jag slänger en blick igenom backspegeln möts jag av en hånflinande Olle och en fnissande Maria som sitter i deras risiga Volvo. Det unga paret är ett vackert sådant, Olle är vältränad och modemedveten och Maria är sagolikt vacker med hennes valnötsbruna hår och fylliga läppar. Nu när jag är själv med barnen behöver jag verkligen lite mer vuxna runt omkring mig, och det finns nog inga vänner jag värderar lika högt som Olle och Maria.
Mina två döttrar på tolv och femton år börjar på en gång konstruera en midsommarstång. De är så söta i deras matchande gräddvita klänningar och deras nästan identiska blonda hårsvall. Jag sa trots allt att jag låter dem sköta den delen av firandet utan att de vuxna ska lägga sig i. På så sätt får jag mer tid till att laga mat och städa stugan. Olle och Maria hjälper till ordentligt med doningarna, det är jag väldigt tacksam över. Det är lite sorgligt att jag alltid tänker på Sandra när jag ser Olle och Maria som ett par. Gud vad jag saknar henne, den kvinnan var allt för mig. Flygolyckan har hemsökt mig i snart 5 år, självmord har varit en tanke allt för många gånger. För barnens skull avstår jag.
---
Hungern är olidlig. Gårdagens mål gjorde inte mer än att reta min aptit. Skriken hemsöker fortfarande mina trumhinnor, jag visste inte att hennes lungor var kapabla till att göra ett sådant oväsen. Smaken, den smaken skulle jag mer än gärna vilja känna igen, saftig med perfekt tuggmotstånd. Jag hoppas att det tutande ljudet leder mig någonstans, klarar mig inte längre utan föda. Röster, jag hör röster längre in i skogen. Det låter som barn, perfekt.
---
Midsommarbuffén är äntligen färdig och uppdukad på bordet omringat av utemöblerna. Barnen kommer springande, Lisa och Sofie bråkar på vägen till bordet vem som ska sitta på den stora stolen. Jag bara ler och ser på, låter barn vara barn. Olle och Maria står bakom husknuten där de inte tror att någon ser, de kysser varandra på det där nykära sättet som man upplevt allt för få gånger. För mig ger det inget mer än ångest. Jag ropar högt och tydligt att maten är serverad och paret kommer springandes båda lika röda i ansiktet.
En uppsjö av olika rätter står på bordet och snapsen är upphälld. Lisa och Sofie sitter mest och bråkar med varandra och petar lite i maten. Maria och Olle glufsar i sig som det var deras sista dag på jorden. Själv smuttar jag på min snaps och fyller på när ingen ser. Jag är bara för sorglig.
Mitt i min sveprörelse för att få i mig den tredje snapsen så märker jag att himmelen mörknat ordentligt, oväder som vanligt tänker jag för mig själv. När jag är på väg att sänka blicken emot glaset så ser jag en svart gestalt svepa förbi skogsbrynet. Jag rycker till och spiller hela snapsen på byxorna. När jag fokuserar blicken på skogsbrynet syns inget till
---
Helvete, de såg mig nästan. Jag får inte göra några fler dumma misstag. Vid den här tiden på året så firar de någon slags högtid och dricker en klar vätska som verkar ha en berusande effekt. Alla deras sinnen försvagas, passar mig utmärkt. Barnen kan dock bli ett problem, deras sinnen är lika skarpa som alltid. Jag får invänta ovädret och studera deras beteende mer noggrant. Hungern försvagar även mina sinnen, när jag ser dem förvärras bara situationen, den primitiva sidan tar nästan över. Måste härda!
---
Jag känner det välbekanta ruset av snapsen slå till. Bara jag inte skämmer ut mig, inte inför barnen. Olle och Maria klänger på varandra och kysser varandra överdrivet sensuellt. Det gör mig nästan illamående. Regndropparna börjar slå ner på tallrikarna och barnen börjar fnissa när de ser sina potatisar och prinskorvar bli blöta. Jag säger till Olle att hjälpa mig bära in allt, han lyssnar inte han är för upptagen att motta Marias läppar gång på gång.
Jag sätter upp ett parasoll över bordet och går in i stugan, barnen följer efter sjungandes och skrattandes. Regnet verkar tydligen ha den effekten. Olle och Maria bryr sig inte och fortsätter sin kärleksritual i utemöblerna. Jag bara hoppas tyst för mig själv att de blir förkylda. Mörkret börjar verkligen komma fort och regnet ökar. Mullret av åska hörs även i fjärran. Vilken underbar midsommarafton.
---
Mörkret gör detta gör det bara ännu lättare. Jag smyger mig snabbt och tyst fram till närmsta trädet innan gräsmattan tar vid. Jag ser rörelser i regnet, det är svårt att urskilja men det är definitivt två av dem kvar här ute, äntligen. De verkar vara mitt i någon slags parningsritual där deras munnar möts. Ett underligt beteende som bevisar hur underlägsna de egentligen är. Jag gör ett kraftryck och löper fram till hanen av dem två, ingen av dem märker mig eftersom de är för upptagna med varandra. Jag studerar noggrant deras kroppar, försöker hitta den rätta punkten. Nej vad är detta, honan ser mig. Måste agera snabbt!
---
Jag vaknar till med ett ryck. Ett kvinnoskrik hörs utifrån, men det är inte ifrån barnen som tur är. Olle måste väl ha skrämt Maria, det där paret slutar aldrig att förvåna mig. Innan jag hinner somna om hör jag ännu ett skrik, denna gång är det definitivt ifrån barnen. Jag går upp ifrån sängen och går till köket för att se vad som står på. Både Sofie och Lisa står med blicken ut igenom köksfönstret, båda gråter och skakar. Av ren nyfikenhet slänger jag en blick ut igenom fönstret. Jag önskar att jag inte gjort det.
Jag tar tag i barnen och springer och låser alla dörrar i stugan, jag märker att jag är väldigt klumpig på grund av alkoholen och rädslan. Efter jag sett till att allt är låst fäller jag ner den dammiga vindsstegen och leder barnen upp på den bråtesfyllda vinden. Jag fäller snabbt upp den och blockerar luckan med alla möbler jag kan hitta däruppe. Barnen gråter mer än någonsin och frågar vad som hänt med Maria och Olle. Jag har inte mod att svara, för det jag såg är det inte meningen att en människa ska se.
---
Båda mannen och kvinnan var lätta att tysta. Oturligt nog så lät jag kvinnan få syn på mig, ännu ett skrik som kommer eka i mitt huvud en bra tid framöver. Jag älskar när blod blandas med vatten, det blir en sådan härlig föreställning när blodet tunnas ut med regnvattnet, fascinerande. Möblerna råkade jag välta i mitt hungerrus, och människornas nervryckningar lockar mig verkligen till att börja min måltid. Men jag är fullt medveten om de andra, de i stugan.
När jag kastar mig emot huvudingången märker jag att den är blockerad, säkert av ett så kallat lås som människorna använder som någon falsk försäkring emot faror. Jag kastar mig istället rakt igenom deras andra, mindre, ingångar gjorda av något kristallliknande material. Det skär mig lite när jag kastar mig igenom.
Här inne känner jag lukten av dem. Lukten kommer uppifrån, men jag ser ingenstans där de kan hålla till. Min ilska börjar öka och jag avreagerar mig på deras möbler. Plötsligt klarnar det, nu vet jag.
---
Ungarna skriker till när vinden lyses upp av den bländande blixten och gråter ännu mer när den följande åskan brakar loss. Regnet piskar aggressivt emot vindsfönstret. Själv bryr jag mig inte så mycket om naturens faror, utan varelsen jag såg vid vad som jag en gång kunde kalla Olle och Maria. Jag måste verkligen vara galen nu, varelser som den jag såg hör bara hemma i skräckfilmer eller helvetet.
Jag börjar rota igenom några lådor efter farfars gamla revolver han hade, vi brukade skjuta prick med den på somrarna när jag var liten. Längst ner i en kartong hittar jag den, den må vara gammal men den fungerar säkerligen. Bredvid hittar jag några kulor som ligger löst, jag för in dem i respektive kammare och spänner hanen. Min enda tanke är att skydda Sofie och Lisa, med mitt liv.
Jag hör hur den rör sig där nere. Den verkar förstöra varenda möbel som jag äger men materiella ting är inte till så stor vikt nu när mina barns liv kan vara i fara. Oljudet nerifrån tystnar efter ett tag och jag får en värmande känsla av hopp i kroppen. Allts om hörs är regnet som slår emot fönstret. Det är tyst, för tyst.
Plötsligt förstår jag vart barnens blickar är riktade, inte luckan utan fönstret. Hur kunde jag vara så dum att glömma fönstret? Jag vänder mig sakta emot fönstret, med revolvern i min skakande hand. Barnens ansiktsuttryck skriker på hjälp med deras röster är tomma och tysta.
Sen ser jag den, varelsen ifrån helvetet, eller värre. Den sitter där och tittar nyfiken med sina gula nästan lysande ögonglober. Den breda munnen avger något som kan uppfattas som ett leende, ett leende kantat med sylvassa gulaktiga huggtänder, ett leende ifrån helvetet. Dess tryne frustar fönstret immigt och den sliskiga tunga stöter otåligt emot rutan.
Jag blundar för jag vågar inte se något mer av denne varelse. Det sista jag hör är glas som krossas, sedan för jag revolvern emot min tinning och trycker av.
Mina två döttrar på tolv och femton år börjar på en gång konstruera en midsommarstång. De är så söta i deras matchande gräddvita klänningar och deras nästan identiska blonda hårsvall. Jag sa trots allt att jag låter dem sköta den delen av firandet utan att de vuxna ska lägga sig i. På så sätt får jag mer tid till att laga mat och städa stugan. Olle och Maria hjälper till ordentligt med doningarna, det är jag väldigt tacksam över. Det är lite sorgligt att jag alltid tänker på Sandra när jag ser Olle och Maria som ett par. Gud vad jag saknar henne, den kvinnan var allt för mig. Flygolyckan har hemsökt mig i snart 5 år, självmord har varit en tanke allt för många gånger. För barnens skull avstår jag.
---
Hungern är olidlig. Gårdagens mål gjorde inte mer än att reta min aptit. Skriken hemsöker fortfarande mina trumhinnor, jag visste inte att hennes lungor var kapabla till att göra ett sådant oväsen. Smaken, den smaken skulle jag mer än gärna vilja känna igen, saftig med perfekt tuggmotstånd. Jag hoppas att det tutande ljudet leder mig någonstans, klarar mig inte längre utan föda. Röster, jag hör röster längre in i skogen. Det låter som barn, perfekt.
---
Midsommarbuffén är äntligen färdig och uppdukad på bordet omringat av utemöblerna. Barnen kommer springande, Lisa och Sofie bråkar på vägen till bordet vem som ska sitta på den stora stolen. Jag bara ler och ser på, låter barn vara barn. Olle och Maria står bakom husknuten där de inte tror att någon ser, de kysser varandra på det där nykära sättet som man upplevt allt för få gånger. För mig ger det inget mer än ångest. Jag ropar högt och tydligt att maten är serverad och paret kommer springandes båda lika röda i ansiktet.
En uppsjö av olika rätter står på bordet och snapsen är upphälld. Lisa och Sofie sitter mest och bråkar med varandra och petar lite i maten. Maria och Olle glufsar i sig som det var deras sista dag på jorden. Själv smuttar jag på min snaps och fyller på när ingen ser. Jag är bara för sorglig.
Mitt i min sveprörelse för att få i mig den tredje snapsen så märker jag att himmelen mörknat ordentligt, oväder som vanligt tänker jag för mig själv. När jag är på väg att sänka blicken emot glaset så ser jag en svart gestalt svepa förbi skogsbrynet. Jag rycker till och spiller hela snapsen på byxorna. När jag fokuserar blicken på skogsbrynet syns inget till
---
Helvete, de såg mig nästan. Jag får inte göra några fler dumma misstag. Vid den här tiden på året så firar de någon slags högtid och dricker en klar vätska som verkar ha en berusande effekt. Alla deras sinnen försvagas, passar mig utmärkt. Barnen kan dock bli ett problem, deras sinnen är lika skarpa som alltid. Jag får invänta ovädret och studera deras beteende mer noggrant. Hungern försvagar även mina sinnen, när jag ser dem förvärras bara situationen, den primitiva sidan tar nästan över. Måste härda!
---
Jag känner det välbekanta ruset av snapsen slå till. Bara jag inte skämmer ut mig, inte inför barnen. Olle och Maria klänger på varandra och kysser varandra överdrivet sensuellt. Det gör mig nästan illamående. Regndropparna börjar slå ner på tallrikarna och barnen börjar fnissa när de ser sina potatisar och prinskorvar bli blöta. Jag säger till Olle att hjälpa mig bära in allt, han lyssnar inte han är för upptagen att motta Marias läppar gång på gång.
Jag sätter upp ett parasoll över bordet och går in i stugan, barnen följer efter sjungandes och skrattandes. Regnet verkar tydligen ha den effekten. Olle och Maria bryr sig inte och fortsätter sin kärleksritual i utemöblerna. Jag bara hoppas tyst för mig själv att de blir förkylda. Mörkret börjar verkligen komma fort och regnet ökar. Mullret av åska hörs även i fjärran. Vilken underbar midsommarafton.
---
Mörkret gör detta gör det bara ännu lättare. Jag smyger mig snabbt och tyst fram till närmsta trädet innan gräsmattan tar vid. Jag ser rörelser i regnet, det är svårt att urskilja men det är definitivt två av dem kvar här ute, äntligen. De verkar vara mitt i någon slags parningsritual där deras munnar möts. Ett underligt beteende som bevisar hur underlägsna de egentligen är. Jag gör ett kraftryck och löper fram till hanen av dem två, ingen av dem märker mig eftersom de är för upptagna med varandra. Jag studerar noggrant deras kroppar, försöker hitta den rätta punkten. Nej vad är detta, honan ser mig. Måste agera snabbt!
---
Jag vaknar till med ett ryck. Ett kvinnoskrik hörs utifrån, men det är inte ifrån barnen som tur är. Olle måste väl ha skrämt Maria, det där paret slutar aldrig att förvåna mig. Innan jag hinner somna om hör jag ännu ett skrik, denna gång är det definitivt ifrån barnen. Jag går upp ifrån sängen och går till köket för att se vad som står på. Både Sofie och Lisa står med blicken ut igenom köksfönstret, båda gråter och skakar. Av ren nyfikenhet slänger jag en blick ut igenom fönstret. Jag önskar att jag inte gjort det.
Jag tar tag i barnen och springer och låser alla dörrar i stugan, jag märker att jag är väldigt klumpig på grund av alkoholen och rädslan. Efter jag sett till att allt är låst fäller jag ner den dammiga vindsstegen och leder barnen upp på den bråtesfyllda vinden. Jag fäller snabbt upp den och blockerar luckan med alla möbler jag kan hitta däruppe. Barnen gråter mer än någonsin och frågar vad som hänt med Maria och Olle. Jag har inte mod att svara, för det jag såg är det inte meningen att en människa ska se.
---
Båda mannen och kvinnan var lätta att tysta. Oturligt nog så lät jag kvinnan få syn på mig, ännu ett skrik som kommer eka i mitt huvud en bra tid framöver. Jag älskar när blod blandas med vatten, det blir en sådan härlig föreställning när blodet tunnas ut med regnvattnet, fascinerande. Möblerna råkade jag välta i mitt hungerrus, och människornas nervryckningar lockar mig verkligen till att börja min måltid. Men jag är fullt medveten om de andra, de i stugan.
När jag kastar mig emot huvudingången märker jag att den är blockerad, säkert av ett så kallat lås som människorna använder som någon falsk försäkring emot faror. Jag kastar mig istället rakt igenom deras andra, mindre, ingångar gjorda av något kristallliknande material. Det skär mig lite när jag kastar mig igenom.
Här inne känner jag lukten av dem. Lukten kommer uppifrån, men jag ser ingenstans där de kan hålla till. Min ilska börjar öka och jag avreagerar mig på deras möbler. Plötsligt klarnar det, nu vet jag.
---
Ungarna skriker till när vinden lyses upp av den bländande blixten och gråter ännu mer när den följande åskan brakar loss. Regnet piskar aggressivt emot vindsfönstret. Själv bryr jag mig inte så mycket om naturens faror, utan varelsen jag såg vid vad som jag en gång kunde kalla Olle och Maria. Jag måste verkligen vara galen nu, varelser som den jag såg hör bara hemma i skräckfilmer eller helvetet.
Jag börjar rota igenom några lådor efter farfars gamla revolver han hade, vi brukade skjuta prick med den på somrarna när jag var liten. Längst ner i en kartong hittar jag den, den må vara gammal men den fungerar säkerligen. Bredvid hittar jag några kulor som ligger löst, jag för in dem i respektive kammare och spänner hanen. Min enda tanke är att skydda Sofie och Lisa, med mitt liv.
Jag hör hur den rör sig där nere. Den verkar förstöra varenda möbel som jag äger men materiella ting är inte till så stor vikt nu när mina barns liv kan vara i fara. Oljudet nerifrån tystnar efter ett tag och jag får en värmande känsla av hopp i kroppen. Allts om hörs är regnet som slår emot fönstret. Det är tyst, för tyst.
Plötsligt förstår jag vart barnens blickar är riktade, inte luckan utan fönstret. Hur kunde jag vara så dum att glömma fönstret? Jag vänder mig sakta emot fönstret, med revolvern i min skakande hand. Barnens ansiktsuttryck skriker på hjälp med deras röster är tomma och tysta.
Sen ser jag den, varelsen ifrån helvetet, eller värre. Den sitter där och tittar nyfiken med sina gula nästan lysande ögonglober. Den breda munnen avger något som kan uppfattas som ett leende, ett leende kantat med sylvassa gulaktiga huggtänder, ett leende ifrån helvetet. Dess tryne frustar fönstret immigt och den sliskiga tunga stöter otåligt emot rutan.
Jag blundar för jag vågar inte se något mer av denne varelse. Det sista jag hör är glas som krossas, sedan för jag revolvern emot min tinning och trycker av.
Kommentarer
Postat av: Emma
Absolut min favorit :) <3
Trackback
