Mötet

Oljudet ifrån väckarklockan var öronbedövande. Karl slog med sin robusta näve på plåtstycket så den skulle sluta upp med sitt förfärliga oväsen. Han slängde benen över sängkanten och suckade djupt. - Ännu en morgon, ännu ett helvete, tänkte han för sig själv. Han såg på det gamla kortet på Elsa, ramen var sliten och började tappa den en gång så röda färgen. - Du har det bättre där uppe du, mumlade han.

 Karl klev i sina nötta tofflor och gick emot köket. På köksdörren satt fortfarande Elsas träsnideri, "Husets Hjärta" stod det på det lilla trästycket som var fint karvat i bok. Han sköt upp dörren och satte sig vid det runda bordet. Han tog sig en skiva av det hembakta brödet och bredde det med smöret som grannen så vänligt kärnat åt honom. Han sköljde ner brödet med en mun vatten. Efter han svalt så klädde han sig och gick ut ur huset.

 Solen sken starkt mitt på den klarblå himmelen, Karl var tvungen att kisa för att inte bli bländad. Han gick ner för grusgången och öppnade brevlådan, ingen post. - Som vanligt då, muttrade han. Han började sakta gå längs grusvägen som ledde ner emot lanthandeln, vägen som han hade gått så många gånget med sin älskade Elsa. Vart än han vände blicken kom det glimtar ifrån hans lyckliga liv tillsammans med sin stora kärlek. Hur de hade vandrat hand i hand och fantiserat om stjärnorna och lyssnat syrsornas melodi

. Han påmindes även om det sista året med Elsa, det var den värsta tiden i hans liv. Hon var sjuk och kunde knappt prata, det var som själen tynade bort mer och mer för varje dag som gick. Varje dag under det året hade han blickat upp emot himmelen och förbannat Gud för den smärta han givit honom. Sedan på den sista dagen innan Elsa gick bort hade hon för första gången på flera veckor kunnat få fram några ord. Lev Karl, lev, hade hon sagt och sakta somnat in för evigt.

 Den enda anledningen till att Karl inte tagit sitt liv, var just för de orden. Han älskade henne så otroligt mycket att han tänkte fullfölja hennes sista önskan, men ett liv utan Elsa var ett liv utan mening.

 När han kom fram till lanthandeln så upptäckte han att dörren var låst och pryd med ett pappersark. På pappret stod "Ute på ett ärande kommer tillbaka snart, Greta" Karl suckade djupt och slog sig ner på bänken bredvid huvudingången, lutade sig tillbaka och lyssnade till vindens vinande och fåglarnas sång.

 Lina vaknar med ett ryck.
– Vad är det som händer?, tänker hon oroligt.
 Efter några sekunder i chock upptäcker hon att det bara är klockradion som gått igång. Hon ställer den på snooze och lägger sig ner igen. Hennes hjärta dunkar fortfarande efter det plötsliga uppvaknandet. Hon sträcker lite på sig och kollar mobilen. Fortfarande ingen mottagning. – Då måste man ringa med den där äckliga telefonen nere i köket, suckar hon för sig själv.Hon stänger av klockradion helt och sätter sig upp.
 – Jaha, vad ska man göra av den här dagen då, tänker hon.

 – Lina kom ner och ät frukost!, skriker Linas mamma.
– Jaaaaa, jag kommer!, skriker Lina tillbaka irriterat.
Hon släpar sig ur sängen och drar på sig morgonrocken och sina nya kanintofflor hon fick av Mormor.
– Tror hon att jag är 10 eller?, tänker Lina och sneglar på tofflorna. Fast i hemlighet tycker hon att tofflorna är väldigt bekväma.

 Väl nere i köket sitter Linas Mamma och lillebror. På bordet står en riktig buffé av olika saker man kan tänkas äta på morgonkvisten. Nästan allt man kan tänka sig vilja ha på ett frukostbord står där. Ägg, bacon, gröt, färskpressad apelsinjuice.
– Jag tyckte att vi skulle fira min första morgon på semestern med en riktig brakfrukost, säger Linas mamma belåtet.
– Varför åkte vi hit ifrån första början om vi ska fira? Här finns väl inget att göra, muttrar Lina.
 – Med den där attityden kommer du inte långt, muttrar Linas mamma tillbaka.
 – Och? Som jag bryr mig, säger Lina stöddigt.
– Bra, då är det du som går raka vägen och handlar sen då, säger Linas mamma belåtet.
Lina säger inget, hon vet att det är bäst att lyda. Annars får hon bara värre straff.

Linas lillebror sitter och mumsar i sig ägg och kladdar riktigt ordentligt, som vilken treåring som helst. För varje tugga han får i sig får han lika mycket beröm av Agneta. Patetiskt, tänker Lina. Lina skyndar i sig frukosten och klär på sig.
– Ingen idé att ha på sig favorit kläderna om man bara ska på lanthandeln, tänker Lina.
Hon tar på sig sina snickarbyxor som hon bara använder när hon är hemma, de är slitna och börjar nötas sönder på vissa ställen.
 – Vart har du pengarna då?, frågar Lina.
– Här, vänta, säger hennes mamma och gräver i handväskan. Lina får en femtiolapp, hon stoppar den i fickan.
 – Vad ska jag köpa då? frågar Lina.
- Mjölk, bröd och smör, säger Agneta lite tankspritt.
- Visst, säger Lina surt. Hon går ut ur den faluröda lantstugan och slår igen dörren så hårt hon bara orkar.

 Hon är trött på att bli tjatad på. Sedan hennes pappa flyttade ifrån resten av familjen och startade om på nytt, har Lina haft svårt att lita på folk. Hennes far som hon älskade mest i hela världen lämnade henne. Vilket svek. Sedan dess har hon inte lätt att låta människor komma nära inpå henne, ännu svårare att lita på folk. Hon har stängt sig inne i en emotionell bubbla. Hennes klasskamrater kände inte igen henne efter sommarlovet var slut, och hon förlorade fler och fler vänner pågrund av att hon var så tillbakadragen.

 När hon gått en bit på den dammiga grusvägen så märker hon hur dumt det var att ta på sig snickarbyxorna, värmen är olidlig och svetten pärlas på hennes panna. Längre fram ser hon skymten av lanthandeln.
– Väldigt lite folk, tänker Lina och fortsätter gå.
Det sitter en ensam man på bänken bredvid lanthandeln, han har en röd skjorta, ett par blå slitna jeans och ett väldigt bittert ansiktsuttryck. Den milda sommarbrisen fladdrar i mannens grå hårkalufs, han ser upp på Lina och blir som förstenad.

Karls tankar stormar i den vildaste orkanen, såhär förvirrad har han inte varit på en mycket lång tid. – Elsa, var det enda ordet som kom upp Karls tankar. Han tycker att den blonda flickan som nu kommer emot honom påminner något så oerhört om en ung Elsa. Alla minnen kommer tillbaka, han vill bara resa sig och omfamna flickan i hopp om att Elsa har rest ner till jorden igen. Så är inte fallet, Karl vet mycket väl att det inte är Elsa. Han förlorar sig själv i sina tankar trots det.

 Lina ställer sig bredvid bänken och lutar sig emot väggen. Hon suckar lite för sig själv och kollar klockan otåligt. – Men så dumt av mig, slå dig ner för all der, erbjuder Karl.
 – Ah, okej, säger lina obekymrat.
Karls ögon blir blanka av tårar, tårar framkallade av glada minnen med Elsa. Han kan inte förstå hur den här flickan kan vara så skrämmande lik Elsa. Det känns som om hans livs kärlek sitter bredvid honom och har återvänt ifrån himmelen.

 Karls fantasier går i kras när lanthandeln öppnar och flickan försvinner in för att handla. Karl sitter ett tag och funderar över livet och saknaden av Elsa. Han fäller en tår och vandrar tillbaka hemåt. Han hoppas att han själv kan dö och återförenas med sitt livs kärlek i himmelen. För att leva ensam är ett helvete.

Kommentarer
Postat av: Emma

awww :) Du är duktig <3



2009-03-05 @ 13:16:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0