Erling

Under helgen och idag har jag börjat ätit sallad. Den största anledningen är för att jag börjar äta och dricka väldigt onyttigt, gräddstuvad pytt i panna, pizza, hamburgare, cola, osv. Så jag tänkte pröva att äta sallad och andra liknande saker under denna vecka. Det blir lite av ett experiment.

Jag måste säga att jag underskattat sallad, kaninmat har jag tänkt och trångsynt förvisat det. Men med det rätta innehållet så kan det bli riktigt gott. Några måsten är oliver, lök, fetaost, och en god dressing. Det är de små detaljerna som gör att salladen känns matig och förgyller resten av grönsakerna som vanligtvis består av, sallad i olika former, tomat, gurka, majs, ärtor m.m.

Vi får se hur länge jag klarar av att äta detta, tänkte även variera själva proteinkällan också, med kebabkött, quorn, kyckling, skinka, tonfisk osv.

Om ni läsare har några bra tips på salladsrecept, dela gärna med er i kommentarerna!

Önska mig lycka till!

 

Nu när jag sitter och ser ut genom mitt fönster får jag en härlig känsla. En känsla som enklast kan beskriva som vårkänsla.

Jag längtar till våren, den riktiga våren. När naturen vaknar till liv efter den årliga döden.
När man kan gå ut utan att ha speciella ytterkläder på sig.
När det blir grönt istället för brunt och grått.
När det blåser behagliga brisar som inte är kalla, utan ljumna och härliga.

Våren är så speciell, man får förhoppningar och fantasier om hur sommaren kommer bli. Hur härlig och grön.

Så, ge mig riktig vår nu!

 

Jag förstår inte varför fler personer inte har börjat tröttnat på att vara en passiv åskådare när det kommer till underhållningsmedier. Varför titta på när du kan vara med?

Visst filmer är ett underbart underhållningsmedium, förmedlar en historia, ger spänning i vardagen, kan ge historiska inblickar och ta dig till en värld bortom din vildaste fantasi. Där tar det i stort sätt slut. Du får komma dit, titta på, och sen inget mer. Visst du blir berörd, får inspiration och kanske även en tankeställare. Men du kan inte påverka världen, styra karaktärers öde, bli en del av historien istället för att snällt se på.

Det kan du i Tv-spel. Du står själv i centrum, du bestämmer över en eller flera karaktärers öde, du är en del av historian och medverkar i skapandet av den. Nu är ju såklart inte alla spel djupa och har en engagerande story, men det borde ni läsare förstå att jag inte syftar på Pacman och Tetris när jag skriver detta inlägg.

Sedan det som många slänger ur sig som irriterar mig. De säger att de inte gillar Tv-spel och har då inte försökt hitta ett spel som passar just dem. Det är som att säga att man inte gillar film, bara för att man sett en dålig skräckfilm fast man egentligen gillar romantiska filmer.

Så med detta inlägg vill jag bara slå ett slag för Tv-spel som underhållningsmedium och försöka få bort den onödiga nörd-stämpeln. Tv-spel kan förmedla känslor, beröra dig, berätta en historia och få adrenalinet att pumpa. Precis som film.